Teddy…

Introduktion:

Den här är en romantisk berättelse ämnad till Martha Edith, tjejen jag en gång slutade ett förhållande med. Hon kallades kärleksfullt för Teddy av oss alla omkring henne. Det är hon som Teddy som är tagen från verkligheten i den här berättelsen. Jag, Ricardo, är också med i skildringen med mitt eget namn. De nämnda platserna är verkliga. Kulturellt betingade beteenden hos folk är också tagna från det verkliga livet. Även myter. Men själva historien och de övriga gestalterna är påhittade.

Ricardo Alfredo Guillén Herrera (chicayo@hotmail.com).


När Teddy, min fru, kom hem den dagen efter jobbet för två veckors sedan, märkte jag med detsamma att det hela inte var som det brukade vara. För det första kom hon cirka en hel timme tidigare än det hon vanligen brukade, för det andra så var hennes ansiktsuttryck och hennes kroppsspråk helt annorlunda. Men framför allt var det hennes blickar som bokstavligt talat skrämde mig, helt instinktivt. Hon sa ett ”Hej!” som inte var det vanliga för hennes röst lät annorlunda. Jag fruktade att något hade hänt med henne men kunde inte ana vad det kunde vara.

– Ska vi laga middag? -sa jag vänligt.

– Nä! -svarade hon- Kan vi inte prata lite istället?

Svaret skrämde mig.

– Vad då? Är det något på tok?

– Ja! Kan vi inte sitta och snacka?

– Sitta och snacka? Säg inte att det är så jävla allvarligt…

– Joo… Det är det. Jag har ju mycket på hjärtat…

– Men jag är ju hungrig…

– Åh fy fan, Estinn! Du och dina undanflykter… Jävlar! Du gör mig så irriterad. Jag blir så trött på det. Jag vill att vi snackar precis nu…

– Men varför så bråttom?

– Aaahhh! Jävlar! Kan du för fan inte någon gång i detta förbannade liv intressera dig i vad jag har på hjärtat? Fan också! Det här är allt annat än romantiskt…

– Ta det lugnt Teddy.

Teddy höjde rösten:

– Lugnt! Lugnt! Lugnt! Inget lugnt för fan! Det går inte att ta det lugnt! Det är så frustrerande! Du ignorerar mig jämt.

– Du Teddy, du behöver inte mista din ljuvliga karaktär. Vi tar den tid som behövs. Varför så mycket bråttom? Varför är det så brådskande? Vi kan laga middag i lugnt och ro och tar det ”soft”…

Men Teddy kände sig inte på humör:

– Det är för mycket tomt prat nu Estinn. Jag sticker nu härifrån och kommer tillbaka först imorgon… Om… Om… Om jag får lust så att säga! Heeejdååå!

– Teddy… Teddy… Vart är du på väg…?

– Vart är jag på väg? Till min älskare för fan Estinn, till min älskare… Förstår du? Han är någon som LYSSSSSNAR… Fattar du? LYSSSSSNAR… Hej då, vi ses imorgon…

– Älskare? Vad då ”älskare”? Vad snackar du om?

– Du hörde rätt, Estinn. Och bättre jag sticker härifrån innan jag exploderar. Hej då!

Teddy, temperamentsfull hon är, vände klacken häftigt och gick. Men hon ändå vid ytterdörren, vände sig lite till mig och sa:

– Jag älskar dig Estinn, ändå. Tro det eller inte, men jag älskar dig… Hej då!

Jag kände att hela världen gick under. Det tog ett antal minuter innan jag hann reagera. Så jag efteråt, nästan automatiskt, nästan som en robot, tog telefonen och ringde till Teddy i mobilen. Hon svarade irriterat:

– Snälla Estinn, låt mig köra utan störningar. Vill du kanske att jag krockar?

– Teddy, snälla! Vad håller du på med? Jag kan förstå att du kan vara väldigt irriterad på mig, men du pratar väl inte på allvar om någon älskare, eller hur? Inte efter de 34 åren vi varit lyckligt gifta. Eh?

– Estinn, det här är inte på lek, inte alls. Du ville ju inte lyssna. Kanske imorgon skulle du vara beredd att ta mig på allvar?

Jag blev svarslös och efter en paus sade hon:

– Men jag älskar dig Estinn, ändå. Tro på det. Hej då!

Hon lade på luren. Jag försökte ringa henne igen, men hon hade då redan hunnit stänga av sin mobil.

Nu var jag helt stum, utan talförmåga, mållös, förstummad, paff, tyst, men framför allt förvånad. Inte ska Teddy komma nu med beskedet om att hon har en älskare, tänkte jag. Inte efter alla dessa 34 år av full lycka i vårt äktenskap. Inte! Allt snurrade omkring mig så jag tog telefonen igen och ringde Johan som med detsamma svarade:

– Hej Sten! Läget under kontroll?

Johan svarade som vanligt, nämligen vänligt och skämtsamt för Johan har känsla för humor. Jag hade gråten i halsen och jag sade då:

– Knappast någon kontroll, Johan. Du måste komma hit med detsamma! Skynda dig…!

– Är det något på gång?

Jag svarade nästan gråtande:

– Johan… Det är Teddy…

– Har det hänt något med Teddy?

– …hon har lämnat mig och stuckit härifrån till en älskare…

VAAA…? EN ÄLSKARE…? SKOJAR DU…? HÖRDE JAG RÄTT…?

Johans ”VAAA…?” hördes i hela Sverige med omnejd. Visst var det otänkbart, näst intill overkligt, för oss alla att Teddy skulle ta ett sådant steg. Jag var nästan gråtande:

– Jag skojar inte alls, Johan… och du hörde rätt… för fan… kom hit omedelbart…

– Jag fattar ingenting!

– Inte jag heller. Snacka inte mera skit, snälla, och skynda dig hit, för fan…

…………………………………………………………………….

Plötsligt är jag där utan Teddy och utan att veta vart jag ska ta mig till. Huset kändes tomt, helt tomt. Barnen är redan utflugna och nu, utan Teddy, är huset helt tomt. Hennes livliga skratt, hennes sköna person, hennes häftiga men varma temperament, hennes brinnande intresse för sitt yrke, hennes kloka kommentarer, hennes kärleksfulla blickar, hennes underbara mörka hy, hennes förtjusande mörka ögon, allt det hon betyder och betytt här är nu inte här och har lämnat ett stort vakuum.

Hela mitt kärleksliv passerade revy i ett enda ögonblick. Jag mindes alla dessa år av fullständig lycka tillsammans med Teddy, Johan och Marianne. Johan, Marianne och jag har varit polare, ja, bästisar, ”bundis”, ända sedan högstadiet. När Johan och jag var årskurs nio så kom Marianne och började på vår skola. Hon hamnade i vår klass och Johan blev blixtsnabbt förtjust i henne. De blev ihop och det blev ett långvarigt förhållande. Förhållande hade förvisso ett par tre avbrott under gymnasietiden, men i det långa loppet så höll det. De gifte sig med varandra bara några år snart efter gymnasiet och relationen har hållit sedan dess.

Jag förblev däremot ungkarl, ja, rentav en ”löshäst”, under ganska många år. Teddy bekantade jag mig med i samband med en utlandsresa. Jag och ett par andra killar deltog som volontärer i ett biståndsprojekt i El Salvador. Där hjälpte vi El Salvadors Universitet att organisera om deras centraladministration på rektorsexpeditionen. Vi fick lära oss spanska eftersom folket där för det mesta inte kan engelska och mindre ännu svenska. Snart efter att vi började vårt jobb där märkte vi att folket där arbetade på fel sätt. De var slarviga, nästan som dagdrivare, odågor. Vi insåg att det där var det största problemet på administrationen. För jo, det var så att ett läsår varade alltid några månader längre än ett kalenderår. Men vi såg att det var rentav lättja, lathet, slöhet, slapphet, oföretagsamhet och indolens hos personalen som orsakade det problemet. Vi tänkte då att vi aldrig skulle kunna ta oss an den situationen för den var kulturellt betingad, så det enda vi skulle kunna göra var att försöka förbättra rutinerna så jobbet kunde bli i alla fall effektivare.

På rektorsexpeditionen cirkulerade en strid ström studenter. Studenterna visste att de fick sätta press på tjänstemännen om det överhuvudtaget gick att ha ett ärende utrett. Det var ett helt kaos i dessa kontor. Vi fick stå ut med att gång på gång bli besvärade av studenter som frågade oss om det ena och om det andra vi inte hade en aning om. Men det finns faktiskt inget ont som inte medför något bra. Jo, en gång kom en tjej som frågade mig om något jag, som vanligt, inte hade den blekaste aning om. Jag svarade ändå vänligt och artigt att jag inte kunde svara. Hon lyssnade på mig men stannade ändå kvar där med ett brett leende på läpparna. Efter en stund frågade hon:

– Tycker du om att sjunga?

Konstigt fråga tyckte jag. Men här i det här landet flödar det med massor av konstigheter utan uppehåll och jag hade redan börjat förstå att konstigheterna var det normala. Det verkligen konstiga var när man inte fick se eller höra något konstigt. Så jag svarade:

– Jag?

– Ja, du… vem annars? Jag frågar ju dig, eller hur?

– Ehh… jaaa… Jag sjunger i alla fall i badrummet…

Hon skrattade och fortsatte:

– Skulle du vara intresserad att sjunga i vår kör?

– Sjunga i er kör? Vilken kör?

– Universitetskören. Du kan komma dit till oss och försöka. Vår direktör kunde testa dig och se om du och din stämma passar. Skulle du våga?

Jag blev överraskad. Inte i mina vildaste fantasier kunde jag tänka mig en sådan inbjudan så direkt från en helt främmande människa. Men så är verkligen folk i El Salvador, nämligen rättframma, okonstlade och utan krumelurer. De har den ljuvliga egenskapen av att kunna bryta isen på bara ett par sekunder. Så jag svarade glatt:

– Visst! Varför inte? Men hur hittar jag kören?

– Hur dags slutar du idag?

– Klockan fem på eftermiddagen…

– Då kommer jag hit klockan fem och hämtar dig. Är det bra?

– Ja, det blir bra. Jag kommer att vänta på dig.

– Vi ses…

– Hej då!

Tjejen kom klockan fem och tog mig till körens lokaler. Hon presenterade mig till körledaren som i sin tur testade min stämma. Jag fick följa de tonerna han framkallade med pianot. Han godkände mig och sa att jag kunde börja med detsamma. Lite efteråt kallade han alla till ett möte de redan hade planerat och där passade han på att presentera mig som en ny medlem. Jag reste mig upp och sade mitt namn, Sten, och berättade att jag var svensk och inte ett ”gringo” från USA som alla flesta som dittills träffat mig trodde. Folk välkomnade mig vänligt med en liten applåd. Jag tackade för mig och satte mig ner igen. Körledaren avrundade med att säga till mig:

– Välkommen hit till oss, Estinn.

Estinn. Jag heter Sten men salvadoranska människor uttalar det som Estinn. Det är lustigt men så småningom blev jag van till det. Själva Teddy kallar mig än idag på samma sätt. Det älskar jag faktiskt.

I början lade jag inte märke till Teddy, men hon var där med i kören. Klart att det för mig handlade om många nya människor som jag fick bekanta mig med på en gång. Kören var ju stor, enorm egentligen, med ett fyrtiotal medlemmar. Teddy var dessutom ingen tjej som gjorde väsen av sig för hon var ödmjuk. Hon var inte heller någon som stack ut på ett särskilt sätt även om jag redan hade märkt att hon alltid uppträdde glatt, artigt, snällt och omsorgsfull gentemot alla. Men under de första tiderna där i kören kunde jag inte titta ordentligt på henne.

Universitetskören hade ofta utflykter när den uppträdde i olika miljöer och på olika evenemang. Vi fick åka buss hit och dit och uppträda. Detta var faktiskt roligt. Men det där hade också ett syfte. Universitetet var föremål för politiska påtryckningar från högerextrema krafter, så man var tvungen att ge universitetet ett bra anseende framför folket allmänt. Ett sätt, bland andra, att hjälpa åt det hållet var att vår kör skulle visa sig framför folk i allmänheten.

Det var den gången när vi hade en utflykt till San Miguel, den tredje största staden i landet och som ligger 136 kilometer österut från huvudstaden San Salvador, som jag föll platt för Teddy. Den dagen vi åkte till San Miguel var vi på universitets campus och väntade på den abonnerade buss som skulle ta oss alla i kören dit. När bussen kom försökte alla medlemmar, som de gjorde vanligen, tränga sig in först och hoppa in i den på en enda gång. Artighet var inte något populär. Det var bara Teddy, körledaren och jag som inte deltog i tumultet. Vi väntade tålmodigt tills alla andra kunde stiga på. Teddy steg då på och efter henne gjorde körledaren och jag det. Vi fann två sittplatser nära varandra, ja, bredvid varandra men med bussens smala korridor emellan. Den där tillfälligheten var det som förändrade mitt liv för all evighet. Där kunde jag bekanta mig med Teddy på verkligen nära håll. Teddy och jag pratade livligt under hela resan som varade cirka 3 timmar. Hon pluggade biologi och berättade intressanta saker om de olika landskapen vi reste igenom. Hon gjorde detaljerade beskrivningar om växtligheten, om sjöar, om djur, om åar, etc. Hon berättade bland annat om staden San Vicente, där vi stannade lite grann för att sträcka på benen och äta något efter att ha rest drygt en timme, att där, i den provinsen, fanns en å som hade ryktet om sig att om en man badade där så blev han bög. Hon sade till mig:

– Ån heter Acahuapa. (Ån existerar i verkligheten och har verkligen de ryktet. Latitud: 13.57°; longitud: -88,65°)

Jag skrattade åt det ryktet och sade då:

– Ha, ha, ha… Jag ska bada där och vi ska se vad som händer.

Teddy reagerade starkt och orolig:

– Nej! Gör inte det!

– Nä! Du tror väl inte på det, eller?

– Nej, men många gör det, bland annat några i vår kör. Om du badar i den ån, så kommer dessa människor att trakassera och mobba dig. Det blir inte så trevligt.

– Det har du rätt i… – sade jag lite lugnare.

Jag kände hur känslor för Teddy började smyga sig in i mitt hjärta. Jag kände hur hon började att ta plats i mitt liv. Jag blev förtjust i henne. Så förtjust. Hon var så livligt, så intressant, så godhjärtad, så intelligent, så äkta, så transparent, med känsla för humor, med kärlek till naturen, med kärlek för sitt land, med kärlek för sitt folk. Det är obeskrivligt hur jag kände att jag blev fångad av hennes underbara inre skönhet. Jag såg dessutom hur enorma vackra ögon hon hade. De där djupt mörka, förtjusande, förtrollande, rara ögon gjorde mig tokig. Jag kunde inte behärska mig. Jag blev hopplöst förlorad. Kraften att motstå henne minskade i ansenliga mängder varje gång hon blickade till mig, för att inte säga de gångerna hon log mot mig. Jag upplevde allt det som på högspänning elektriska stötar som försvagade mig gång på gång. Nähe! Här slutade mitt liv, faktiskt, tänkte jag. Så intensiva känslor hade jag aldrig upplevt i mitt liv. Så om hon nu skulle nobba mig skulle jag inte längre kunna leva med hoppet om existensen av något paradis. Jo, för ett paradis utan henne skulle aldrig bli ett riktigt paradis.

Efter att ha promenerat hit och dit på dessa varma gator i San Vicente, hamnade hon och jag i skuggan under ett stort och vackert träd. Jag tänkte: Nu eller aldrig! Jag tog då mina händer till mitt bröst för jag kände hur hjärtat bultade vilt. Jag var djupt i mina tankar och märkte inte hur hon tittade på mig. Hon drog mig ur mina drömmar när hon sade till mig:

– Estinn, mår du inte bra?

– Det är mitt hjärta…

– Ditt hjärta? Mår du dåligt i ditt hjärta?

– Mitt hjärta har nu löpt amok och…

– …vad då?

– Det finns ingen kontroll på mitt hjärta…

– Menar du en hjärtattack?

– Ja, något åt det hållet. Jag trycker på mitt hjärta med mina händer eftersom det vill hoppa ur mitt bröst…

– …vad…?

– Mitt hjärta har förlorat fattningen, har blivit tokigt och slår vilt för det vill hoppa ur mitt bröst för att hamna i dina händer…

– Estinn… vad försöker du säga?

– Teddy, jag har blivit tokig i dig. Jag är förtjust i dig. Jag älskar dig. Dina förtjusande mörka ögon är charmerande, oemotståndliga, förtrollande. Dina ögon tar förståndet ur mig så jag måste trycka hårt på mitt hjärta om jag ska behålla det inne i mitt bröst…

Teddy satte sina händer på mina händer, närmade sig till mig och sade:

– Estinn… så vackra saker du säger till mig… Estinn… jag har också fallit för dig, Estinn… du är en så fin kille…

Hon närmade sig ännu mer till mig och gav mig en liten kyss. Jag kunde inte annat än att sluta mina ögon och njuta av den kyssen i det djupaste. Jag sade då till henne:

– Jag är förlorad, Teddy. Jag kapitulerar villkorslöst, helt enkelt. Gör vad du vill med mitt hjärta. Krossa det, mossa det, gör vad du vill…

Hon lutade sitt huvud på mitt bröst och sade:

– Estinn… jag älskar dig också. Jag tar emot ditt hjärta med kärlek och jag kommer att hantera det varsamt. Jag älskar dig, Estinn…

Plötsligt drog hon sig undan. Hon drog sig tillbaka lite och tittade intensivt direkt till mina ögon. Hon sade:

– Estinn, du är ju vit och jag är ju svart.

– Och…? Det skiter jag fullständigt i.

– …men…

– Inget ”men”! Det skiter jag fullständigt i.

– Jo, men jag kommer inte att bli accepterad av din familj.

– De skiter fullständigt i med och det är inget problem. Min familj kommer att acceptera dig. De har inte sådana problem med det.

– Är du säker på det?

– Snälla nån! Varför skulle jag inte vara säker på det? Jag känner mina föräldrar och mina syskon väl, mer än väl. De är liksom precis som jag. De själva kan bli kära i underbara mörkhyade människor som du. Varför inte? Det är jag nu och är glad för det.

– Okay. Det lugnar mig. Jo, för här i detta land är annorlunda. Här är vi alla mörkhyade, men eftersom jag är lite mörkare än de flesta så måste jag stå ut med att bli sedd med allt annat än blida ögon. Tvärtom. Många ser ner på mig.

– Tja! Skit i dem.

Hon lutade sig igen i mitt bröst och slöt sina ögon. Jag passade på och pussade henne i pannan. Hon sade:

– Jag älskar dig Estinn.

Jag skulle svara när det hördes folk som harklade sig:

– Hrrmmm, hrrmmm hrrmmm…

Det var hela kören som hade närmat sig till oss utan att vi hörde dem. Först av alla var körledaren som kom till oss med ett brett leende. Samtidigt ställde Teddy sig bredvid mig, tog mig i handen och visade också ett så brett leende att det gick från öra till öra. Körledaren sade:

– Grattis! Det är alltid fint att se ett par kärleksfulla duvor.

– Tack så mycket… – svarade jag.

Så småningom närmade sig alla i kören till oss och började applådera och ropa med glädje.

– Leve brudparet! Leve Teddy! Leve Estinn!

Men när det blev lugnare hördes en kille som sade högt:

– Jävla gringon! De kommer hit bara för att ta våra tjejer!

– Du Julian! – sade körledaren som vände sig om häftigt. – Håll käften! Visa respekt för både Teddy och Estinn!

– Jo, men det är sant – svarade Julian. – Har dessa gringon inte tjejer i sitt land? Eller kanske är dessa bleka tjejer så fula att ingen vill ha dem?

– Tyst! – sade körledaren. – Säger du en till dumhet igen, så sparkar jag dig från vår kör! Du sjunger förvisso väldigt fint, men respekt ska du visa! Punkt!

– Du, Julian… – hördes en tjej säga. Det var samma tjej som kom till rektorsspeditionen och bjöd mig till att delta i universitetskören. – …du har varit kär i Teddy en lång tid, under minst två år, men hon har nobbat dig hela tiden. Acceptera verkligheten. Teddy är absolut inte intresserad i dig. Fattar du inte?

Julian gjorde en grimas, vände klacken och stack samtidigt som han sade:

– Jävlar!

Körledare vände då sig till alla och sa att vi skulle gå till bussen igen för att kunna fortsätta resan till San Miguel. Vi gick tillbaka till bussen och medan vi gick sade körledaren att han inte ville ha tumult vid påstigningen:

– Vi låter Teddy och Estinn stiga på först.

– Nej! Det behövs inte… – svarade jag.

– Det behövs inte… – sade Teddy. Det finns sittplatser så det räcker åt alla.

– Okay. Men tumult vill jag inte ha i alla fall… – sade körledare. Vi får visa oss civiliserade för Estinn som kommer från Schweiz, eller?

– Nej! – svarade jag. Jag kommer från Sverige. (Obs: På spanska är Schweiz = Suiza, Sverige = Suecia, så det är lätt att förväxla de där namnen).

– Schweiz, Sverige… Tja! Så förvirrande… – sade körledare.

Teddy skrattade:

– Ha ha ha ha ha ha ha ha…

Men tumultet blev av ändå. Vi väntade tålmodigt tills alla hoppade in. För min överraskning så hade de reserverat två sittplatser bredvid varandra menade för Teddy och mig. Det kändes verkligen trevligt. Jag sade till Teddy:

– Ditt folk är temperamentsfullt men väldigt trevligt och godhjärtat.

– Jag älskar dem med allt jag har inom mig. – svarade Teddy.

Resan till San Miguel fortsatte och det var en i högsta grad fin stämning. Vi sjöng glatt olika låtar, visor, folkmelodier, etc. Då och då hördes att någon, gömd bakom folkvimlet, härmade en kyss genom att kyssa högljut sin hand. Den eller de som gjorde det passade på när det fanns en tillfällig paus i det bullret bussen färdades med. Dessa högljuda låtsaskyssar var så klart ägnade till oss, Teddy och mig, som ett skämt, som ett sätt att ”härma” oss. Teddy skrattade varje gång det hände:

– Ha ha ha ha… Jävla dumma dårar. Men så älskar jag dem ändå. Det där är bara en del av vår folklore.

Resan till San Miguel var något av det roligaste jag upplevt under hela mitt liv. Jag glömmer aldrig den resan. Det var den absolut bästa smekmånaden man kan tänka sig, även om sex inte var inblandad i det. Sex var inte frågan om. Teddy förklarade för mig att en tjej i det landet inte får ha sex innan hon gifter sig för hon måste vara oskuld för sin framtida man tills de blir ett äkta par. Äkta mannen måste vara den första och den enda, livet ut, enligt sederna. Dessutom måste vigselceremonin ske i kyrkan. För det är inte frågan om att endast gifta sig borgerligt. En tjej som bara gifter sig borgerligt betraktas ändå inte som ”ren”. Det är kyrkan som gäller. Men så klart, tokig jag var i Teddy, tänkte jag att jag väl kunde följa alla dessa traditioner och sedvänjor, så jag gjorde inget motstånd. Jag hade ju redan kapitulerat villkorslöst, tänkte jag.

Efter den resan till San Miguel träffades Teddy och jag jämt. Dels i kören och dels i olika andra ställen. När vi inte gjorde utflykter med kören, så tog vi själva någon buss för att resa ut i landet. Hon och jag besökte sevärdheter, gamla bosättningar, ruiner, etc. Tazumal, exempelvis, som är en arkeologisk utgrävning i El Salvadors västra provins Santa Ana från en tid innan spanjorerna kom till det landet.
Det var en verkligen härlig tid. Att träffa Teddy var så spännande och givande. Glädjen hon tillförde mitt liv kompenserade med råge allt besvär jag fick stå ut med på jobbet där jag var ett slags ”konsult” på rektorsspeditionen.

Men det kom dagen då vårt förhållande hade mognat tillräckligt så att jag skulle träffa hennes föräldrar. Teddy och jag började fundera på det. Hon varnade mig om att jag inte fick göra mig bort i den träffen. Jag skulle veta vad som gällde i sådant tillfälle. Pappan, familjechef och patriark, skulle utsätta mig till ett regelrätt polisförhör. Jag måste vara förberedd till det. En pappa vill försäkra sig att den framtida maken till dottern är duglig nog att ge pappas tös allt hon behövde för att leva ett drägligt liv. Teddy sade till mig:

– Var förberedd till hårda tag från min pappa.

– Jag ska göra mitt bästa.

– Jag är rädd att du inte klarar av hans förväntningar som, visst, är kulturellt betingade. Så var ödmjuk gentemot honom. Det här är egentligen ett råd och inget krav från min sida. Jag älskar ju dig mycket och jag dessutom är nu myndig, så i sista skedet så kan jag bara rymma med dig och punkt slut. Men jag älskar min pappa och min familj och vill spara mig konflikter med dem. De är ju viktiga för mig ändå. Dessutom kommer det här att ske bara en enda gång i livet. Och om du klarar av förhöret så har du en trevlig och kärleksfull familj på din sida som kommer att ta emot dig med öppna armar och med mycket kärlek, omsorg och omtanke. Och det kommer dessutom att bli en familj som ställer upp för dig och oss båda ovillkorligt i alla lägen oavsett väder. Räkna med det. De är temperamentsfulla som jag själv men fyllda av solidaritet och kärlek. För du har ju märkt att jag har mitt lilla temperament, eller hur? Men jag älskar dig, Estinn, och jag älskar dig mycket. Räkna med det också.

Visst är Teddy ännu idag temperamentsfull, men det är också en del av hennes charmerande personlighet. Jag älskar det i henne väldigt mycket. Teddy fortsatte:

– Säg att du har fast jobb i Sverige. Det där är det mest grundläggande villkoret en pappa förväntar sig från sin framtida svärson.

– Okay, okay. – svarade jag. Jag tar allt det du förklarar för mig på fullt allvar. Jag är fylld av förväntningar men det gör mig ändå pirrig i magen.

– Ja, jag förstår. Och tack min älskling att du tar på dig så mycket besvär för min skull.

– Det är så lite så. Jag älskar ju dig och du är ju mitt allt. Vad annars då?

Tiden förflöt och det kom den dagen jag skulle träffa Teddys familj. Jag kände hur det pirrade i magen. Den dagen hon tog mig hem till sig var jag praktiskt taget ett vrak. Min kropp skakade och mina ben vägrade bära mig. Hon försökte avleda mina tankar från det läget genom att skämta om sådana situationer så hon berättade ett skämt:

– Det sägs att en tjej hade en kille som förhördes av tjejens pappa. Pappan frågade ”Hur mycket tjänar du?” och killen svarade ”Cirka 500 salvadoranska valutaenheter per månad.” Pappan sade då ”Nä! Det där räcker inte ens för toalettpapper, så nej, du får försöka någon annan gång när du skaffat dig ett bättre jobb.” När killen gick därifrån så sa killen till tjejen ”Fan också! Jag visste inte att du bajsade så mycket…

– Ha ha ha ha ha… Det var bra. Hoppas bara att din pappa inte drar ut med sådana kommentarer. Jo, för då kommer det att vara jag som ska behöva massor med toapapper…

– Ha ha ha ha ha… Säg inte så. Du kommer att klara dig fint. Du är ju intelligent.

Vi tog buss hem till Teddy. För varje busshållplats vi passerade förbi ökade pirret i magen. Jag kände hur benen inte längre ville bära mig. Mina händer blev kalla och darrade och jag tänkte då att jag förmodligen såg blek ut, ja, blekare än vanligt. Jag uttryckte mina bekymmer till Teddy. Hon reagerade med att skratta:

– Ha ha ha ha ha… Det är inte så jävla farligt, Estinn.

– Hmmm…

Vi kom hem till henne och där var hela familjen samlade. Med detsamma kunde jag förstå att förhöret skulle ske ”offentligt”, nämligen med alla syskon och familjemedlemmar närvarande. Det var som en chock för mig. Jag anade inte det. Jag trodde att det skulle bli lite mer ”privat” med bara pappan, Teddy och jag. Men det visade sig att det var en stor händelse för alla. Teddy var inte den äldsta av alla 8 syskon, hon inräknad. Hon hade faktiskt en äldre syster som redan var gift så detta med att pappan förhör en kille var inte något nytt. Men hur som helst så var ett förhör till en framtida make en stor händelse för hela familjen och alla ville vara med. Det där ansågs som helt naturligt och pirret i magen nådde höga höjder. Jag var på väg att svimma. Teddy tog min hand och viskade:

– Mod, min älskade krigare. Mod, min älskade kämpe. Mod, min älskade prins. Du kommer att klara dig. Jag är på din sida. Jag älskar dig.

– Tack! – svarade jag med en svag röst.

Pappan och mamman tog emot mig och bjöd mig in med alla i vardagsrummet. Vi skakade hand med några och vi satte oss alla ner. Det blev en paus av tystnad. En skrämmande tystnad. Det verkade att alla försökte granska mig för att försöka tyda vad för slags varelse jag var. Jag kände mig som ett djur i en bur där alla riktade sina blickar mot mig. Men så bröt pappan tystnaden och började samtalet med mig:

– Välkommen hit du… vad heter du?

– Sten…

– Välkommen hit till oss, Estinn.

– Tack!

– Så du är vår tös, vår skatts, lycklige utvalde… eller?

– Ja. Och jag är här för att be er, med all respekt, om er välsignelse.

– Tro inte att vi är oresonliga, men jag måste ställa ett par tre frågor innan vi kommer fram till något.

– Var så god. Mina öron är era…

– Du ser bra ut, förresten. Om gud vill så kommer era barn, våra barnbarn, att bli tilltalande vackra. Där har du redan vunnit en stor poäng, faktiskt.

– Skönheten i era barnbarn ska komma från Teddy. Var så säker på det.

– Tack! Jag ser att vi redan börjar att komma överens.

– Med er välsignelse.

– Okay, vi kör. Vad heter du med hela ditt fullständiga namn?

– Sten Joseph Samuelssen, i er tjänst… – jag bugade lite.

– Tack! Fint namn. Estinn Joss sss.. sss…

– Samuelssen…

– Ja, ja. Okay. Vad har du för yrke?

– Jag har faktiskt två yrken. Jag är datorprogrammerare i FORTRAN. Jag är också utbildad administratör för offentliga institutioner. Det är som administratör som jag arbetar här vid centraladministrationen på U:et. (Obs: Ordet Universitet förkortas av folket i El Salvador som bara ”U”).

– Två yrken. Hmmm… Det låter ju fint. Du är duktig, du…

– Tack!

– Bra att vi är på rätt väg…

– Det hoppas jag innerligt.

– Det ska inte bli så svårt. Du ser verkligen ut som en duglig kille. Det älskar vi.

– Tack igen!

– Men… du har ju jobb i ditt land, eller hur? Eller tänker du stanna här hos oss i landet?

– Jag har jobb i mitt land. Vi, Teddy och jag, har inte ännu funderat klart om vi ska stanna här i landet eller inte. Så den frågan är ännu inte utredd.

– Nä! Här i landet har vi alla det svårt. Det är för oroligt rent av politiskt. Vi vet inte vad det kan hända imorgon eller ens om en minut. Nä! Stanna här i landet är inget vidare. Men okay. Ni får tänka igenom om det.

– Ha ha ha ha ha… – fortsatte pappan – …jag snackar redan som om allt är okay, fast vi inte är ens vid mitten av samtalet.

– Jag är hoppfull… – sade jag.

– Okay. Nu din familj. Tror du att din familj kommer att ta emot vår tös på ett värdigt sätt?

– Jag är absolut säker på det. Jag förstår vad ni kanske syftar till, nämligen att vi tillhör olika folkslag…

– Ja, och inte endast folkslag. Vi har olika ekonomiska lägen, olika kulturer, olika allt. Så du måste vara helt säker på vad du ger dig in i.

– Ja, jag förstår.

– Jag börjar redan att tycka om dig. Så i vilket fall som helst så kan ni flytta tillbaka hit till vårt land och bo här, om det hela går fel i ditt land.

– Tack! Jag tackar innerligt ert vänliga erbjudande. Men jag känner mig säker på min sak, så orolig behöver ni inte vara för det.

– Hmmm… Det låter verkligen fint. Ser att du är en intelligent kille. Men jag oroar mig också för hur ditt land har det. Händer där i ditt land att militärerna gör statskupper stup i kvarten som här i vårt sönderbombade land?

– Nej. Mitt land är verkligen mycket stabilt och inte bara i det avseende. Vi har det tryggt och vi lever faktiskt i bra harmoni med varandra människor emellan.

– Jaha, vad bra! Men folket då i ditt land? Tror du att vår skatt ska respekteras av folket i ditt land?

– Ja i princip. Förvisso finns det dumma människor där som det finns i alla länder. Men i det stora hela så är folket trevligt och respektfullt. Teddy kommer inte att råka för svårigheter. Min familj, mina vänner och jag kommer dessutom att ge er dotter vårt fulla stöd.

– Ah! Så bra! Är ditt land vackert? Är de olika landskapen tilltalande?

– Javisst! Landet har en väldigt fint natur med rik flora och rik fauna. Teddy, som så mycket älskar naturen, kommer att bli förtjust i mitt land. Helt säkert.

– Tror du på gud?

Det här var för mig en svår fråga. Jo, för jag är ateist men Teddy och hennes familj var/är baptister. Personligen struntar jag i Teddys preferenser när det gäller tro. Det är oväsentligt för mig så jag var beredd på att ljuga i det. Jag svarade:

– Ja.

– Hmmm… så bra…! – sade pappan. Tja! Vi kan nu sluta med det här samtalet. Jag är nöjd med dig och dina svar.

Pappan reste sig upp och sade då:

– Välkommen till vår familj, Estinn. Nu är du en av oss. Kom… kom hit och ge mig en kram.

Jag reste mig upp och gick till pappan som kramade mig med ett stort leende. Samtidigt reste alla andra sig också upp och applåderade högljutt. Teddy kom till mig, kramade mig och lutade sig i mitt bröst. Hon var glad och med stora tårar i ögonen. Hon sade då:

– Du var genialisk, min älskade Estinn… du var genialisk… Du klarade dig galant! Jag älskar dig fy fan så mycket, Estinn! Du anar inte vad allt det här betyder för mig. Jag är din för evigt…

Efteråt blev vi bjudna till den middagen Teddys mamma hade förberedd. Det var ett stort bord där alla i familjen hade plats. Det blev en så livlig middag där alla pratade och skrattade. Det var rentav en familjefest. Roligt var det verkligen. Jag glömmer aldrig det.

De dagarna efter den där roliga händelsen fortsatte Teddy och jag självklart att träffas. Nu träffades vi till och med hemma hos henne, förutom förstås i körlokalerna plus ute i stan San Salvador. Vi började prata om vårt giftermål. Att gifta oss var det bästa för att försäkra oss att hon kunde få uppehållstillstånd i Sverige. Myndigheterna i Sverige brukar ändra reglerna i parti och minut, så säkrast var att vara gifta när Teddy skulle behöva resa in i Landet. Vi planerade då bröllopet. Vi bestämde oss att göra bröllopet enklast möjligt. Familjen tillhörde en baptist församling som befann sig i ett bostadsområde som hette Miramontes så vi tänkte att det var lämpligt att gifta oss där. Vi gjorde så och i ceremonin deltog endast familjen och kören. Kören sjön vackra sånger för oss. Det var så härligt. Obeskrivligt. Till och med Julian var med.

Familjen på sin sida möblerade ett av rummen hemma hos henne och vi flyttade in dit. Teddy ville inte bli gravid då och bestämde sig att använda p-piller. Hon ville klara av sin utbildning inom biologi och ville inte ha svårigheter innan dess. Jag för min del hade bara lite tid kvar i mitt jobb som biståndsarbetare. Vi bestämde oss då att jag skulle resa till Sverige och att när Teddy skulle vara klar med sin utbildning, så skulle jag resa tillbaka till El Salvador och hämta henne. Hon hade bara kvar sitt examensarbete och det skulle ta högst 6 månader.

När stunden kom att jag skulle lämna El Salvador, så blev det tårar och ledsna ansikten. Till och med de i kören visade sin saknad. Teddys pappa körde oss till flygplatsen. Teddy grät där i stora mängder. Jag försäkrade då min kärlek till henne och upprepade att jag skulle komma att hämta henne när hon avklarade sitt examen. Jag lämnade dem och gick därifrån för att kunna stiga på flygplanet. Jag gick till flygplanet med mina ögon fyllda av stora tårar…

Tiden gick fort. Teddy och jag skrev pappersbrev till varandra (internet då var inte för gemene man). Vi ringde ofta så vi hade tät kontakt även om vi befann oss långt från varandra. Tiden kom och Teddy blev klar med sin examensarbete, fick sin titel som fil.kand. inom biologi och då blev det dags att hämta henne till Sverige. Där i El Salvador hade jag redan för länge sedan ordnat så hon skulle få uppehållstillstånd. Så hon hade redan sitt pass med allt som behövdes. Det blev bara att resa dit igen och hämta henne. Det gjorde jag och jag blev mottagen av familjen som en prins. Alla var glada och alla visade sin uppskattning till oss. Vilka dagar dessa. Glädje, lycka, jubel, etc, var det dominerande inslaget i vår tillvaro. Men så kom dagen vi, Teddy och jag skulle ge oss till Sverige. Då blev det sorg, förtvivlan, saknad, tårar, gråt, ledsnad, etc. Teddys pappa körde oss till flygplatsen. Igen. Nu var det inte bara jag som reste. Teddy också. Det blev en stor scen av gråt och ledsnad. Vi sa farväl till alla och gick till flygplanet och flög till Sverige.

…………………………………………………………………….

Sverige: Ett helt okänt land för Teddy. Fast inte nu längre. Nej! Nu har Teddy lämnat mig och till och med skaffat sig en älskare. En älskare. Kan något vara värre än det? Kan det överhuvudtaget vara möjligt? Nä! Jag fattar inte! Kan inte fatta! Vill inte fatta! Efter 34 år av lycka. Eller kanske har jag en mardröm?

Jag satt på soffan i vardagsrummet, täckte mitt ansikte med mina händer och grät. Jag grät som ett övergivet litet barn. Jag kunde inte låta bli. Hur är detta möjligt, tänkte jag. Hur? Och varför, varför? Jag fattar ingenting. Den en dag innan så kärleksfulla Teddy har nu lämnat mig idag och är nu hos en älskare. Jag grät hopplöst. Jag grät helt utelämnad i mitt öde. Jag blev helt inne i mina tårar. Jag tänkte inte på något annat.

Plötsligt kände jag en hand som lade sig på mig i axeln. Det var Marianne som kom tillsammans med Johan. Teddy hade lämnat ytterdörren olåst så de kunde komma in utan att plinga. Marianne sade med en mjuk röst:

– Sten…

Jag lyfte blicken fylld med tårar men sade ingenting. Jag kunde bara fortsätta gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra. Marianne och Johan satte sig bredvid mig på vardera sidor om mig. Johan sade då:

– Vad var det som hände? Vi är så jävla förvirrade!

– Jag är ännu mer förvirrad än er… – svarade jag. Jag fattar inte ett skit. Det ser ut som om något elakartat kryp har bitit på Teddy så hon plötsligt bara ger sig iväg till en älskare, enligt hennes egna utsaga. Omöjligt att begripa.

– Så hon säger nu att hon inte älskar dig längre? – frågade Johan – Är det så?

– Nej, inte precis. – svarade jag. Hon sade minst ett par gånger att hon älskade mig ändå. ”Jag älskar dig Sten, ändå. Tro det eller inte, men jag älskar dig…” sade hon och stack. Så vad är det för jävla dubbla budskap, för fan? Vad håller hon på med?

– Jag tror att… Nej! Jag VET att Teddy älskar dig, Sten… – sade Marianne. Jag är kvinna och kan utan svårigheter genomskåda andra kvinnor. Och Teddy älskar dig, det kan jag faktiskt intyga. Med så nära umgänge vi fyra har nästan dagligen skulle det vara i det närmaste omöjligt för mig att missa Teddys känslor i förhållande till dig om hon inte älskade dig, Sten.

– Men i så fall är det något som inte stämmer… – sade Johan nästan som en replik till Marianne – Hur skulle hon sticka till en älskare om hon älskade Sten? Hur?

– Inte ett skit stämmer i allt detta elände… – sade jag. För fan! Så förvirrande…

– Jag kan formulera en hypotes… – sade Marianne.

– En hypotes? – svarade jag – Hur så?

– Jo, jag kan gissa att hon försöker sätta press på dig, Sten… – sade Marianne. Hon älskar dig men hon, med det temperamentet hon har, försöker pressa dig så att du kunde lägga mer uppmärksamhet på henne.

– Uppmärksamhet? – replikerade jag. Men, vad då? Hur mycket uppmärksamhet vill kvinnor ha? Jag älskar henne utan förbehåll och ägnar hela mitt liv till henne… Räcker inte det? Vad mer vill en kvinna få från sin man? Förvirra mig inte mer, du Marianne. Det är redan dystert för mig för att du skulle komma till mig med sådana så kallade ”hypoteser”.

– Och om så är fallet… – fortsatte jag efter en paus – …så skulle hon inte skaffa sig en älskare från den ena dagen till den andra bara för det. Hur roligt kan det vara att pressa mig på det sättet?

– Kvinnor verkar komma från en annan planet… – sade Johan. Uppmärksamhet! Skitsnack!

– Det är inte skitsnack, Johan… – replikerade Marianne. Jag själv har varit jävla förbannad på dig när du inte uppmärksammar mig allt jag behöver. Det är ni killar som kommer från en annan planet. En planet där det bara är fotboll det enda som existerar. Ni blir som nördar, som idioter, när fotboll gör sig närvarande. Och nu är jag förbannad också! Har ni killar ingen hjärna som fungerar? Jävlar!

Det blev tyst bland oss. Stämningen verkade dra till ett oanat håll. Efter en paus sade Marianne:

– Jag tror inte att Teddy har dragit till någon älskare. Det låter orimligt med tanke på hur jag känner henne och hur jag vet att hon älskar dig, Sten. Jag tror att hon försöker dra till sig din uppmärksamhet. Hon har hittat på att hon dragit till en älskare för att göra dig observant på hennes behov av uppmärksamhet. Möjligen så har hon bokat ett rum på ett hotell någonstans, men inte med någon älskare. Hon vill bara sätta press på dig, Sten. Det tror jag bestämt!

– Jävlar! – svarade jag. Hur roligt tror du att det där är? Fan!

– Teddy är jävla temperamentsfull. Jag känner henne… – replikerade Marianne. Möjligen är hon så jävla förbannad på dig, Sten, att hon går till ytterligheter för att tvinga dig tänka om. Men knappast en älskare. Hon älskar dig. Det VET jag. Jag själv har varit jävla förbannad på Johan många gånger och funderat på hur jag skulle kunna dra hans uppmärksamhet på ett drastiskt sätt. Jo, för när ni två sitter framför TV:n och kollar på fotboll blir Teddy och jag ur fattningen och en gång var hon och jag så förbannade att vi hade lust att ta TV-apparaten i våra händer och kasta den på era dumma och tjocka skallar. Fy fan! Kan ni killar inte förstå hur frustrerande det är för oss tjejer när ni håller på med så dum grej som att kolla på fotboll? Jävlar! Hur svårt är det för er att fatta? Jag får lust nu att skaffa mig en älskare jag med och dra långfingret åt Johan!

– Snälla! – sade Johan. Inte ska du nu börja klaga, Marianne.

– Ni killar är döva! – replikerade Marianne. Men de sista åren har Teddy haft betydligt bättre humör och tålamod med er två och bara skämtat bort er förälskelse för det skitet med 22 löjliga män som springer i bara kalsipper, sparkar varandra, slås och gör tumult efter en boll. Hon har undrat då på skämt om varför inte dessa dårar får alla sin boll var. Och hon ser er två med kärlek ändå. När ni kollar på fotboll skrattar hon bara och säger: ”Du, där sitter våra killar och blir otrogna mot oss. Båda har samma älskarinna, nämligen fotboll. Eller kanske är de förtjusta i att skåda män som springer i bara kalsingar. Tja! Vi låter dem ha orgasm efter orgasm. Det är kanske vi som inte duger i sängen.” Jag har faktiskt undrat om varifrån hon hämtar så mycket styrka att stå ut med er när ni kollar på fotboll. Jag frågade henne en gång om det och hon svarade helt sonika: ”Jag älskar dem bara. Skulle du kunna leva utan dem?” Jag svarade: ”Nej!” Hon lade till bara: ”Där ser du!” Hon säger allt det med ett brett leende på läpparna. Hur gör hon? Det är en gåta för mig. En gång föreslog hon att vi kunde bygga en sandlåda där ute i trädgården med en TV-apparat i den ena ändan och ett par stolar i den andra ändan och med högar av stenar överallt, så ni kunde kasta stenar mot någon dum domare eller motspelare. Den enda nackdelen, tänkte hon, var att varje mach skulle kosta en hel TV-apparat.

– Okay, okay… – sade Johan. Jag förstår hur ni känner. Men…

– Men vad då? – replikerade Marianne. Teddy är tydligen jävla förbannad. Men frågan om en älskare avfärdar jag bestämt. Hon älskar dig, Sten. Var säker på det.

– Ja. Okay. Vi kan köpa det… – sade Johan. Men hur kommer vi vidare? Kan vi inte ringa till henne nu? Jag skulle kunna prata med henne så hon kunde lugna sig ner…

– Nej! Hon stängde av sin mobil… – svarade jag.

– Vi kan samlas här imorgon efter jobbet för att ta ett snack med henne… – sade Johan – …och jag kan ringa till henne när hon är på sitt jobb. Möjligen har då hon öppnat sin mobil igen. Om inte så ringer jag till själva kontoret där hon vistas i. Vi får se.

Det blev en stund av tystnad. I en tyst överenskommelse så insåg vi att vi inte hade mer att diskutera. Marianne sade då:

– Du, Sten… du kan följa med oss hem till oss och sova där om du inte vill känna dig ensam. Följer du med?

– Gärna! – svarade jag. I detta elände är det bäst att ha ert ljuvliga sällskap.

– Okay… – sade Johan. Vi sticker.

Dagen efter ringde Johan till mig i mitt jobb. Han kunde nå Teddy genom att ringa till hennes mobil. Hon hade redan öppnat den så det gick att kontakta henne direkt. Johan sade till mig i telefonen:

– Jag nådde Teddy. Hon svarade vänligt och hälsade att hon älskar dig och att hon kommer tillbaka hem på eftermiddagen efter jobbet och är beredd att snacka med oss alla. Hon svarade glatt men sade bara att hon var upptagen och inte ville ta upp någon diskussion i mobilen. Hon sade att hon ville reda ut allt elände på en gång. Fast det lät lite konstigt, tycker jag.

– Hur så ”konstigt”? – svarade jag.

– Jo, hon sade tydligt att hon älskade dig, men när jag frågade om det var sant att hon hade en älskare så svarade hon bara att hon älskade dig. Hon svarade inget mera. Jag menar att det kändes som en undanflykt. Jag pressade henne lite genom att fråga tydligt ”Men har du eller har du inte en älskare?” och hon svarade ”Du Johan, jag älskar Sten. Räcker det inte med det? Nu är jag upptagen och vill inte diskutera allt detta i mobilen. Kan du vänta tills vi samlas hemma?” Samtalet slutade där utan ett tydligt och entydigt svar ifrån henne. Så vi får vänta tills vi diskuterar allt detta hemma hos er.

– Fuijjs! Vem fan förstår sig på kvinnor…

– Förmodligen kvinnor… de förstår sig på varandra möjligen. Tror du inte det?

– He he… Jävlar!

På eftermiddagen var vi, nämligen jag, Marianne och Johan, redan hemma före Teddy. Så vi väntade på att hon skulle komma. Det var jävla pirrigt. Jag orkade inte vänta så mycket. Men hon kom ändå. Hon var drygt en timme försenad i förhållande till det jag förväntade mig. Jag har aldrig varit intresserad att kontrollera hennes tider, men nu tyckte jag att hon tog för mycket tid att komma hem efter jobbet. Det gjorde mig orolig och jag började tänka att det kanske var sant att hon hade en älskare. Jag tänkte bara att i så fall så skulle Marianne ha märkt det. Men Marianne var helt övertygad om att så inte var fallet. Allt det förvirrade mig, så jag väntade med spänning.

När Teddy kom hem så sade hon bara ”Hej” till alla. Hennes ”Hej” var glatt och hon slängde det med ett leende. Hon verkade inte vara bekymrad. Hon stannade lite till och sade:

– Ni ser väldigt bekymrade ut och väldigt ledsna…

– Inte så konstigt, Teddy… – svarade Marianne – …vi älskar ju dig och vi känner att vi förlorar dig.

– Men snälla nån! – sade Teddy. Ni kommer aldrig att förlora mig. Jag älskar ju er alla!

Teddy såg strålande ut. Hon var glad som om ingenting hade hänt. Hon tillade:

– Jag ska bara byta kläder till något lättare och bekvämare, jag kommer snart…

Hon gick direkt till vårt sovrum att byta kläderna. När hon kom tillbaka hade hon klätt sig som hon gjort alla dessa 34 år i vårt hem, men nu tyckte jag att hon var särskilt strålande vacker. Jag kände att jag förlorade krafter inför henne. Hon var så jävla förtjusande vacker. Jag tänkte bara att hon nu kunde göra med mig vad än hon skulle hitta på, till och med tvinga mig att acceptera att hon hade en älskare. Nej, men nej, tänkte jag. Nej! Hon satte sig ner och det blev tystnad. Vi alla väntade med spänning vad hon skulle säga. Hon sade då:

– Först och främst vill jag säga att jag älskar er alla. Och mycket. Ni är mitt liv och jag utan er tre blir helt tom i mitt hjärta. Jag vill också här förklara öppet och utan förbehåll att jag älskar dig, Estinn, mycket och väldigt, väldigt, väldigt djupt. Min kärlek till dig har långt djupa rötter i mitt hjärta. Tveka absolut aldrig på att jag älskar dig. Du är en underbar människa och livet utan dig skulle aldrig ha någon betydelse för mig. Hoppas att ni alla stoppar allt jag nu säger långt, långt, långt in i era tjocka skallar. Kan ni fatta det?

Jag kände mig verkligen lättad. Jag gav ut en suck som hördes vida omkring. Jag kände hur livet kom tillbaka och att mitt hjärta tog sig tillbaka till sin plats och att det började nu att slå igen. Jag sade då:

– Okay. Det köper jag, verkligen. Och ett jävla stort tack för att du säger det. Men jag i alla fall tycker att du inte behövde dra ut med en historia om att du hade en älskare. Det krossade mig totalt. Totalt! Tack till Marianne och Johan som räddade mig igår. Annars hade jag inte klarat mig. Det tror jag inte…

– Men jag tycker att du har missuppfattat mig, Estinn… – sade Teddy. Jag har inte sagt att historien med en älskare var påhitt. Inte alls…

När Teddy sade det reagerade vi alla tre andra häftigt. Alla vi började att prata i mun på varandra med förvåning och förvirring. Inne i den förvirringen försökte Teddy lugna oss ner men utan så mycket framgång. Jag sade då:

– Men vad fan håller du på med Teddy, för fan? Vad i helvetet har du i skallen? Jag/vi fattar ingenting av ditt beteende. Du har ju varit så glad, tålmodig, kärleksfull och försonlig de sista åren men nu plötsligt kommer du med sådant så dåraktigt besked ur det tomma intet. Har du hög feber? Har du blivit stuken av ett elakartat kryp? Var det igår du fick för dig att det skulle vara kul med en älskare? Det är så överraskande att du säger sådana dumheter, du som alltid varit så klok, sansad, klartänkt och fylld av omtanke. Det kommer för oss andra tre som en blixt i en klar himmel och förlåt att jag använder mig av ett så slitet uttryck, men det är så som vi tre, Johan, Marianne och jag upplever det. Det är ofattbar…

– Jag förstår er förvirring… – svarade Teddy. Kan jag få tystnad ifrån er så jag kan förklara det hela utan att bli avbruten?

– Men vad fan?! – sade jag. Ska du fortsätta med ditt dumma skämt?

– Får jag prata till punkt? – svarade Teddy med en aning höjd röst. Får jag inte det så skyll det på dig själv. Jag vill förklara det du kallar för mitt ”…dumma skämt…”. Nej, för skämt är det inte alls. Dessutom har jag inte alls feber och inte heller har jag blivit stuken av något kryp, varken godartat eller elakartat. Aldrig i livet har jag varit så frisk. Aldrig heller så glad. Nej! Kärleken ger mig så mycket och jag kommer absolut aldrig att göra avkall på kärleken, varken på den stora kärleken jag hyser för ditt underbara dig, Estinn, eller på den också stora kärleken jag hyser för Ricardo. Och ja! Ricardo, min älskare…

Vi tre som lyssnade på henne blev häpna. Vi kunde inte ens säga något. Jag såg hur hakan hos Johan och Marianne hade fallit praktiskt taget ner till golvet och tydligen min haka med. Teddy gjorde en paus och fortsatte:

– Låt mig för fan förklara mig! Ska jag kunna göra det?

– Gör det då… – sade jag nästan utan luft i lungorna.

Teddy talade då:

– För fyra år sedan, precis den dagen Pernilla vårt yngsta barn tog examen och fick sin diplom som programmerare, var jag absolut och fast bestämt till att göra slut med dig, Estinn. Och jag skulle göra slut med dig precis den dagen, för jag orkade inte längre med dig. Inte för att jag inte älskade dig och inte heller för att jag hade träffat någon annan. Nej! Ricardo var inte med i det beslutet av det enkla skälet att jag inte visste om han överhuvudtaget existerade, liksom om han var bokstavlig talat vid liv då eller inte. Så det var inte någon älskare, och mindre ännu Ricardo, som gjorde mig besluta att jag inte alls orkade med dig längre. Men ändå är jag här ännu idag, fyra år senare, efter ett jävla lyckligt sammanträffande den dagen som tog mig till oändlighetens klarare insikter.

Teddy viftade intensivt med händerna, höjde rösten och fortsatte med eftertryck, med emfas:

– Varför tror du Estinn att jag är här och förklarar att jag älskar dig så mycket som jag älskar dig? För att jag är sjuk? Nej! Jag är här för att jag älskar dig, Estinn. Ja! Dig! Fattar du? Dig! För fan, dig! Annars så skulle jag för länge sedan ha stuckit min väg. Ja! En kall och kal väg för den hade inte lett någonstans mer än att göra mig, dig, våra tre barn, våra bästa polare Johan och Marianne och till och med Ricardo olyckliga.

Teddy visade sig upphetsad, upprörd, arg, ilsken när hon pratade. Hon gjorde då en tyst paus och började gråta. Hon sade då gråtande:

– Jävlar!

Marianne reste sig upp och gick till Teddy. Marianne satte sig på huk framför Teddy och med en mjuk och kärleksfull röst sade till henne:

– Men snälla du, gumman… Vi älskar dig. Du behöver inte hetsa upp dig. Ta det lugnt. Vi är beredda att lyssna ordentligt på dig. Var säker på det. Vi älskar ju dig…

Marianne gjorde en paus och fortsatte:

– Vi måste ta det lugnt med Teddy. Jag ber er killar att ta tålamod till fånga så hon kan uttrycka sig färdigt utan avbrott. Är ni överens?

Johan och jag nickade bekräftande det Marianne bad oss om. Teddy kände sig lugnare och fortsatte:

– Jo, det som hände var att vi alla var engagerade med Pernillas firande av att hon tog sin examen och diplom. Jag tog en sväng och körde till Burlövs köpcentrum för vi saknade vissa varor till middagen på kvällen. När jag hade köpt färdigt och betalat, så gick jag ut på korridoren med avsikten att gå till parkeringen och köra hem. För min stora förvåning såg jag en man vars kroppsspråk jag aldrig skulle missa, även om jag bara såg hans rygg. Det var Ricardo. Ricardo och jag var ihop i El Salvador ett eller två år innan jag blev ihop med dig, Estinn. När jag såg Ricardo kunde jag inte låta bli och komma nära till honom. Han höll på med en kasse med varor så han hade inte sett mig. Jag kom till honom och frågande sade jag till honom ”Ricardo?”. Han vände sig om och såg på mig. Han blev paff, stum, och släppte varorna han hade i sina händer och sade ”Teddy!” Han kramade mig hårt och länge. Länge. Han sade i mitt öra ”Teddy… Teddy… Så mycket som jag saknat dig alla dessa år…” Han fortsatte med kramen och kunde inte släppa mig. Jag hade bråttom så jag sade till honom att jag skulle sticka. Jag gav honom mitt visitkort och jag fick hans telefonnummer. Vi sade ”Hej då!” till varandra och jag körde hit hem med varorna till Pernillas middag.

– Och sedan dess är den där Ricardo din älskare…? – undrade Marianne.

– Ja! – svarade Teddy. Den kvällen när vi redan var här hemma och fixade middagen till Pernilla och som jag redan var fast besluten att göra slut med Estinn, så fick jag en jävla snilleblixt i min hjärna och ringde till Ricardo för att berätta för honom det jag hade på hjärtat. Jag kände att jag hade behov att prata med någon om det som bekymrade mig så mycket och det var därför jag ringde till honom. Jag berättade för honom i grova drag vad det var för situationen och det jag redan hade beslutat om förhållandet mellan Estinn och jag. Ricardo sade då till mig väldigt kloka ord jag aldrig i mitt liv kommer att glömma. Han pekade för det första att jag skulle handla taskigt framför allt mot min egen dotter Pernilla om jag ställer till med en scen precis den dagen hon hade fått sin diplom och en middag ägnad till henne. För det andra så sade han till mig att det var bäst om han och jag kunde pratas vid innan jag meddelade Estinn om mitt beslut. Han sade att med all sannolikhet så hade jag missat viktiga saker hos Estinn som kanske jag inte tänkt igenom så noga. Han sade ”Du gifte dig med din kille för att du såg fina egenskaper hos honom. Konstigt skulle det vara om dessa egenskaper hos din kille nu skulle ha försvunnit helt. Tydligen så måste du tänka lite igenom innan du sätter igång med avskedandet av honom.” Ricardo föreslog då att han och jag skulle träffas och prata om den saken någon gång. Telefonsamtalet med Ricardo lugnade mig verkligen, så jag tog lite luft och fortsatte med Pernillas middag. Jag kände mig gladare då, faktiskt. Jag fick energier att fortsätta med firandet av att Pernilla tog sin diplom.

– Jaaa… – sade Marianne. Nu när jag tänker lite mer, så kommer jag ihåg att du snackade på spanska med någon i mobilen den kvällen. Du såg upprörd ut då och pratade ganska argt och viftade med händerna ganska häftigt. Sedan såg jag att du inte längre pratade utan bara lyssnade i en ganska lång stund. Till slut märkte jag att du såg gladare ut och slutade samtalet med en puss och ett mjukt ”Jag älskar dig…” som du sade på svenska och som jag tyckte det var konstigt eftersom Sten och dina tre barn var här hemma. Jag undrade om vem var den du sade till dessa ord och på det sättet du sade dem. Jag blev undrande men eftersom du blev gladare efteråt, så glömde jag det hela. Men fortsätt…

– Jo… – fortsatte Teddy – …några dagar senare träffade jag Ricardo hemma hos honom i hans lägenhet. Jag medger att vi hånglade lite, fast sex hade vi inte den gången. Ricardo var mer angelägen att snacka om situationen som bekymrade mig. Fast så klart, pratade vi något om när vi två var ihop för länge sedan. Vi mindes trevliga stunder och liknande. Men sedan så satte vi igång med det som vi skulle utträda, nämligen mina bekymmer med Estinn. Och jo, han sade till mig bland andra kloka saker, att jag skulle göra två listor med Estinns egenskaper. Den ena listan med Estinns positiva egenskaper och den andra med de negativa. Till min stora förvåning, när jag var klar med listorna, så insåg jag att Estinn hade flera och mer avgörande positiva egenskaper än negativa. Ricardo pekade då att tydligen var min frustration med Estinns negativa egenskaper som gjorde att jag var beredd att göra slut med honom, men att han faktiskt inte förtjänade sparken, för att använda Ricardos ord. Jag blev häpen. Innan dess så anade jag inte vilken jävla fälla jag själv hade gillrat åt mig själv. Att göra slut med Estinn skulle ha varit det dummaste, ja, rent av det mest idiotiska, jag kunde ha gjort i hela mitt liv. Och det var Ricardo som belyste för mig vägen. Det var Ricardo som hindrade mig från att falla i den fällan i absolut sista sekunden när jag redan, praktiskt taget, hade den ena foten i luften framför den.

– Så du har haft sex med honom i andra tillfällen? – frågade jag.

– Ja… – svarade Teddy. Jag ska snart ta upp det temat. Nu vill jag berätta färdigt allt det som har hänt sedan dess.

– Intressant berättelse… – sade Marianne. Inte hade jag någon gång tänkt att en älskare skulle bry sig i sin rivals bekymmer. Konstig kille du har som älskare.

– Nej… – fortsatte Teddy – …Ricardo ser inte Estinn som en rival. Men som själva Ricardo förklarade för mig, så handlar det hela om att han, Ricardo, inte ser mig som ett objekt, utan som en subjekt. Han är intresserad av att jag skulle må bra och vara lycklig. Jag är medelpunkten för hans tankar och bekymmer. Han säger att kanske är han en jävel egoist, för att om jag inte är lycklig så blir han själv inte lycklig heller. Så min egen lycka är viktig för honom. Han sade dessutom att det skulle vara dumt att jag skulle ta beslut i all hast. Han sade ”Om du slutar med din kille, skulle jag mer än gärna gifta mig med dig nästa dag när skilsmässan blir klar. Men hur kan du vara säker på att du skulle vara lyckligare med mig än med din kille? Jag är endast en människa jag med och jag därmed har mina egna brister och vem vet om mina brister är värre än din killes. Så småningom kommer du att känna dig besviken på mig precis som du idag är besviken på din kille. Vem är det som förlorar i så fall? Jo, det är alla som förlorar. Det finns ingen vinnare. Du kommer då att ångra dig bittert och kanske för sent. Vi bestämde då att han och jag skulle inleda ett förhållande i smyg. På så sätt skulle jag kunna kolla hur det skulle gå med honom. Vi tänkte att vi kunde låta tiden avgöra. Vi räknade inte hur mycket tid, utan vi skulle kolla när det kunde bli aktuellt för att fatta ett mer genomtänkt beslut. Han argumenterade ”Det kan hända att i slutändan så inser du att det är han som bäst fyller dina olika behov. Men det kan hända att du kommer att inse att det är jag. Eller kanske så inser du att du behöver båda två. Han och jag kan förmodligen komplettera varandra. Det du inte hittar i honom, hittar du kanske hos mig och tvärtom. Det kan hända också att du i slutända hyser kärlek för båda oss. Varför inte? Vi människor är allt annat än monogama av vår natur. Vi är ju endast en djurart.” Nu har det gått fyra år sedan Ricardo och jag började träffas. Idag känner jag att jag faktiskt hyser kärlek för båda er två. Dig Estinn och Ricardo. Idag kan jag inte lämna dig, Estinn. Jag kan inte heller lämna Ricardo. Jag älskar bådadera och jag älskar er mycket. Jo, för kärleken utesluter inte. Kärleken förenar. Jo flera människor du ger plats åt i ditt hjärta desto större är den andelen, portionen, av kärlek var och en av dessa människor får ifrån dig. Konstigt eller hur? Kärleken är som en konstig tårta som bara blir större och större varje gång du äter en bit av den. Så kärleken utesluter inte, det är hatet som utesluter.

– Det låter charmerande men också skrämmande… – sade jag. Din slutsats är i så fall att din andra kille och jag kompletterar varandra så du vill behålla bådadera. Vad är det som gör dig tro att jag skulle ta mig an det? Varför tror du att jag skulle gå med på det? Jag förstår inte varför jag skulle dela min tjej med andra killar, oavsett hur kärleksfulla och charmerande de kunde vara.

– Men Estinn… – svarade Teddy – …jag är ju din tjej. Visst. Men du har inte rätt att betrakta mig som ett föremål du förfogar över. Visst älskar jag dig och du anar inte hur mycket men du äger inte mig. Så jag kan också hysa starka känslor för någon annan än bara du själv. Kärleken utesluter inte och tar inte slut för att det finns någon annan i ens liv. Tvärtom för den kärleken du får av mig blir bara starkare och intensivare! Du måste inse att utan Ricardo skulle vårt äktenskap inte ha kunnat överleva länge, det hade kraschat för länge sedan och nu skulle det endast vara ett vrak eller en skrothög i bästa fall. Vi skulle inte vara här och diskutera. Förmodligen så skulle jag bo någon annanstans och varken du eller jag skulle kunna njuta av att vi har varandra ännu idag. Det var Ricardo som räddade oss, Estinn. Det där är tillräcklig anledning för att du skulle gå med på och acceptera mitt förhållande med Ricardo. Varför tror du förresten att jag de sista tiderna inklusive idag, kommit cirka en timme senare efter jobbet? Jo, efter jobbet så kör jag först till Ricardo och redan där lägger jag mig på hans soffa i vardagsrummet. Han sitter då vid mina fötter och masserar dem. Ibland slumrar jag, men ibland pratar vi lite ungefär en timme innan jag drar hit hemåt. Det där blåser bort all stress efter arbetsdagen. Sedan kommer jag hit avslappnad, kärleksfull och glad med alla. Vem eller vilka vinner på det? Du Estinn, du i första hand! Jag också och till och med Johan och Marianne. Alla vinner på det. Alla! Har du aldrig tänk på det?

– Nej, egentligen inte, jag har aldrig tänk på det. Men betyder det att du kan vara beredd till att jag skulle skaffa mig en annan kvinna? Skulle du gå med på det? Ska du tycka att det blir roligt för dig?

– Visst Estinn. Klart att jag har tänkt på det. Det handlar om att ta ansvar för vad man gör. Man ska inte hamna i promiskuitet. Man ska inte ha sex med den första kotten som går förbi där på trottoaren. Man ska söka sig till ansvarsfulla människor som kan ge en mycket och som respekterar en för vad man är, liksom en tänkande människa och inte ett par skor. Det var faktiskt Ricardo som räddade vårt äktenskap. Du får absolut inte glömma det. För Ricardos del hade det varit väldigt lätt att ta tillfället i akt och bara knuffa mig en aning in i den stupen jag redan befann mig vid kanten av och till och med redan med en fot i luften och sedan bara plocka upp mina kvarlevor och göra soppa av dem. Men Ricardo har istället tagit sitt ansvar i hanteringen av den här situationen och, fy fan, räddat vårt äktenskap, Estinn! Ricardo har lärt och gett mig mycket. Jag älskar honom av den anledningen men jag älskar honom också för att tack vare honom så har jag fortfarande dig som den mannen jag aldrig i mitt hjärta kommer att sluta älska.

Teddy gjorde en paus och fortsatte:

– Om du skaffar dig en annan tjej så måste den tjejen vara beredd att tillföra något positivt till dig och till vårt, ditt och mitt, äktenskap. Det ska inte vara en tjej som ska ställa till med konflikter och problem liksom svartsjuka eller liknande. Tvärtom. Hon ska tänka på dig, precis som Ricardo gör med mig för det är jag som står i mittpunkten för hans handlande. Där ligger kärnan av det jag försöker förmedla här. Du själv har uttryckt att jag varit glad, tålmodig, kärleksfull, försonlig och positiv de sista åren. Jaha? Vilka sista åren? Visst! De fyra sista åren för att vara exakt! Varifrån, tror du, kommer den positivismen jag ger uttryck för? Varifrån, tror du, kommer den kraft jag har för att stå ut med dina brister, framför allt din totala inkompetens för att lyssna på mig och ta mig på allvar? Jo, det har varit Ricardo den som gett mig styrka för att orka med bland annat din jävla fotboll och din nonchalans i förhållande till mig, för att nämna bara ett par exempel. Det är han som är bakom succén. Jag säger det igen: Där ligger kärnan av det jag försöker förmedla här.

– Så du försöker här göra en revolution…? – frågade Johan.

– Det är inte att jag försöker… – svarade Teddy. Jag GÖR en revolution. Revolutionerna i Tunisien, Egypten, Libyen, Latinamerika, etc, är viktiga. Men de här små revolutionerna så som jag håller nu på med är också viktiga. Världen måste förändras och den måste förändras här och nu…

– Jag börjar förstå vad Teddy vill förmedla… – sade Marianne. Jag ställer mig nu faktiskt på din sida Teddy. Vi självklart, måste gå djupare i allt detta. Det är något helt nytt för oss. Det är inte alls lätt…

– YEAH…! – skrek Teddy med glädje medan hon sträckte upp armarna med slutna knytnävar. Ja har fått en allierad. Vi ska göra revolution Marianne!

– Jävlar! – sade Johan. Nu är Marianne med… Jävlar!

– Menar du Teddy, att jag är kass? – frågade jag. Är den där Ricardo bättre än mig?

– Nej! Långt ifrån… – svarade Teddy. Du är inte kass för du har ju jättefina egenskaper som jag älskar, men du är inte perfekt för du har också brister. I en snabb jämförelse kan jag säga att du verkligen, verkligen, verkligen, är bra i sängen. Fy fan. Jag känner mig så jävla tillfredsställd när jag har sex med dig. Du håller också rent och prydligt här i vårt hus. Det är så jävla skönt. Ricardo däremot är kass i sängen. Dessutom städar han inte sin lägenhet, inte så ofta i alla fall så som jag skulle vilja och det irriterar mig mycket. Men Ricardo är fy fan suverän på att lyssna. Han är faktiskt din över-, över-, överman i det avseendet. Efter att ha pratat med Ricardo tre eller fyra timmar där han lyssnar noga och ordentligt på mig, kommenterar vasst det jag pratar om, drar vassa slutsatser, ger mig kloka råd, gör mig se saker och ting från olika vinklar, gör mig känna att jag är värd att bli tagen på allvar, ger mig nya insikter, etc, så känner jag mig så jävla tillfredsställd att jag känner precis, precis, på samma sätt som när jag haft sex med dig. Han ger mig så mycket omtanke, omsorg, kärlek. Han reagerar vid min minsta vink som en tjänare, en slav. Jag känner mig som en prinsessa hemma hos honom. Och han, framför allt, har inte minsta intresse i fotboll. Fy fan! Det är det bästa.

– Ha ha ha ha ha ha ha… – skrattade Marianne. Där fick ni killar… Ha ha ha ha ha ha ha…

– Tja! – sade Johan. Den där Ricardo vet inte vad han missar…!

– Snälla Johan…! – sade Marianne. Kom inte nu med sådana dumma kommentarer! Ser du inte allt elände din älskade fotboll orsakar?

– Tja! – svarade Johan. Som om ni tjejer var perfekta…! Och när ni tjejer går ut på shopping? Finns det något tråkigare än att stå ut med det?

– Nä, men…! – svarade Marianne. Shopping gör vi kvinnor inte här hemma så ni killar behöver inte bry er om det. Men fotboll på TV här hemma… Jävlar…!

Jag befann mig i min egen värld och hade mina egna tankar och bekymmer. Så jag fortsatte med att fråga Teddy:

– Men varför kommer du tills nu med allt detta? Varför tog det hela fyra år för att du kunde bestämma dig till att berätta allt det här för oss?

– Redan för två år sedan ville jag gå ur garderoben… – svarade Teddy – …men inget tillfälle visade sig lämpligt. Du är så jävla kass för att lyssna och för att reda ut konflikter. Ni svenskar är så in i helvetet konflikträdda. Och du bara struntar i mig när jag vill prata med dig. Du ignorerar mig jämt. Men igår var jag fast besluten att ta upp allt detta med dig hur som helst och till vilket pris som helst. Men du började då automatiskt med dina dumma undanflykter. Jag blev så jävla irriterad. Jag hade sagt till Ricardo att jag skulle köra hit direkt efter jobbet för att prata med dig. Jag skulle ha stannat här hela natten med dig efter samtalet. Jag hade inga tankar på att komma till Ricardo. Men du avvisade och ignorerade mig så nonchalant, så likgiltigt, att jag kände hur jag var på väg att explodera. Så jag stack till Ricardo utan mer eftertanke. Det blev en överraskning för honom att jag kom dit med avsikten att stanna hela natten hos honom. Han blev nervös med tanken på att jag skulle förlora dig om du visste att jag var hos en älskare. Han vill inte att du och jag ska göra slut för han vet att jag älskar dig. Men jag var fast besluten att gå ur garderoben som sagt. Jag vill kunna ha ett öppnare umgänge med Ricardo. Jag vill kunna gå ut med honom på bio, på restaurang och ha de roligt med honom också. Jag är trött på att endast kunna träffa honom hemma i hans inte så väl städade lägenhet.

– Men vad då? – undrade jag. Hur har du/ni tänkt? Ska ni gå omkring offentligt som ett par kärleksfulla duvor och kyssas och smekas så alla ser det? Hur tror du att samhället, mina bekanta, etc, skulle ta det? Du skrämmer skitet ur mig, Teddy!

– Ricardo är en verkligen klok person… – svarade Teddy. Han säger att i fall vi träffas offentligt så skulle vi inte hålla på med det typiska bland paren som kysser varandra och går hand i hand. Vi skulle gå ut som ett par kompisar, utan att ens röra ett finger på varandra. Vi skulle kunna sitta på restaurang eller ha det roligt med att träffa hans kompisar, familj, etc. Vi skulle presentera oss bland bekanta som bara kompisar. Utgå inte ifrån att han och jag är dumma i våra skallar. Vi vet väl vad det är som gäller där ute i samhället. Och respekt har vi för dig, för din sociala integritet, bland annat. Jag älskar dig och det minsta jag vill göra är att skada dig. Lita på att Ricardo och jag kan faktiskt ta ansvar för vad vi gör.

– Fuijjs! – sade jag. Jävla gegga allt det här! En hel röra!

– Ja… – sade Marianne. Det är en hel del nya grejer vi alla måste ta in i våra skallar.

– På det sättet du beskriver den där Ricardo… – kommenterade Johan skämtsamt – …så börjar jag också att bli kär i honom…

– Ha ha ha ha ha ha ha… – skrattade Marianne – Ha ha ha ha ha ha ha…

– Kanske skulle det inte vara så dumt att ta den där killen hit så vi kan ta ett snack med honom. sade Johan.

– Vad säger du, Estinn, om Johans förslag? – frågade Teddy.

– Vi har inget annat alternativ än att kapitulera, Sten… – sade Johan. Framför allt med tanke på att till och med Marianne är med i den här revolutionen. …jävlar!

– Hmmm…! – sade jag.

Jag tog en stund på mig för att tänka. Jag sade efteråt:

– Jag kapitulerar…! Det är inte första gången, förresten.

– YEAH…! – skrek Teddy med glädje medan hon sträckte upp armarna med slutna knytnävar. Vår revolution triumferar, Marianne! En ny ordning i kärleksförhållanden! YEAH…!

– Ha ha ha ha ha ha ha… – skrattade Marianne och hon sträckte också armarna upp med slutna knytnävar. Ha ha ha ha ha ha ha…

– Oj! Fy fan! – sade Johan. Jag känner mig som Khadaffi… besegrad…”

– Tror du Teddy att killen skulle våga komma hit? – frågade Johan efter en paus.

– Det är jag säker på… – svarade Teddy. Jag kan fråga honom med detsamma…

Teddy tog mobilen och utan att knappa något i den frågade direkt till Ricardo:

– Ricardo, skulle du vara beredd att komma hit till oss och snacka?

Det hördes då en röst inne i telefonen. Teddy sade då:

– Han säger att han gärna ställer upp när som helst efter arbetsdagen. Imorgon exempelvis.

– Hur kunde du snacka med honom direkt utan att ringa honom först? – frågade jag.

– Jo… – småskrattade Teddy – …jag hade mobilen öppen i samtalsläge. Ricardo har tjuvlyssnat på hela samtalet…

– Jävlar! – sade jag.

– Estinn, jag älskar dig… – sade Teddy. Eller känner du dig inte säker på det?

– Jävlar! – svarade jag. Klart att jag smakar på att du älskar mig. Allt detta är så jävla förvirrande. Vart ska jag ta mig till, för fan?

– Du älskar mig i alla fall, eller hur? – frågade Teddy.

– Visst! – svarade jag.

– Vad väntar du på då? – sade Teddy med en mjuk röst. Jag, din fru, är här och är kåt på dig… Hm…?

– Jooo, vad annars då… – svarade jag. Jävlar!

Teddy reste sig upp, tog mobilen och sade mjukt:

– Puss Ricardo. Jag älskar dig. Vi ses imorgon…

Det hördes en röst på nytt in i mobilen. Hon stängde då mobilen, kom till mig, tog mig i handen och ledde mig in i vårt sovrum. Marianne och Johan stannade i vardagsrummet. De känner sig inte avvisade i sådana situationer. Vår vänskap har jättelånga anor och vi alla är vana att göra på det sättet, dels här hemma hos oss, dels där hemma hos dem. Jo, för vårt hem är deras hem och omvänt.

Tidig på morgonen följande dag kände jag att det blev en verkligen fantastisk natt med Teddy i sängen. Jag kände hur jag nådde höga höjder i min kärlek till henne. Hon var också så glad. Jag sade då:

– Du och jag kanske kan unna oss en ny smekmånad. Tror du inte det?

– Javisst! Jag var precis i samma tankebanor nu när du nämnde det.

– Vad kommer din Ricardo att tänka om det, tror du?

– Inget problem. Han kommer att bara bli glad av det. Jag är säker på det. Jag känner honom.

– Okay! Vi planerar det. Men först måste vi så klart avklara detta med att träffa Ricardo. Bäst vi träffar honom idag på eftermiddagen och då kommer vi att ha all tid bara för oss själva.

– Jag ringer honom idag på morgonen och fastställer tiden. Klockan fem på eftermiddagen passar bra, eller hur?

– Visst! Jag ringer Marianne och Johan för att bekräfta. Tror inte att det blir något hinder.

På eftermiddagen samlades vi oss igen hemma. Marianne, Johan och jag var redan här på plats och vi väntade på Teddy och Ricardo. Det var pirrigt för alla, så vi väntade med spänning. Teddy körde Ricardo hit och de kom. Teddy presenterade Ricardo, vi skakade hand allihopa och satte oss ner. Det blev en stund av tystnad och då kom jag ihåg den gången jag skulle bli förhörd av Teddys pappa. Jag tänkte att Ricardo kanske kände likadant nu när alla tittar på honom. Jag avbrott tystnaden och sade:

– Okay. Först ett tack till dig, Ricardo, att du räddade mig från att förlora Teddy.

– Egentligen så behöver du inte vara mig tacksam för något… sade Ricardo och bugade sig lite. Det var vi alla som vann Teddy. Mitt handlande gav ju utdelning till mig själv också. Så egentligen måste vi tacka själva Teddy för att hon är så underbar som hon är. Det är hon som ska få all ära.

– Tack Ricardo… – sade Teddy.

– Okay… – sade jag. Vad har du att säga till oss?

– Jooo… – svarade Ricardo och gjorde en paus. För det första vill jag säga till dig, Estinn, att jag inte ser dig som en rival eller mindre ännu som en fiende. Du älskar Teddy och då blir jag en allierad till dig istället för motståndare eftersom jag också älskar henne. Du och jag har det gemensamma intresset att försöka ge henne all möjlig lycka. Och det kan vi inte uppnå om vi håller på med fiendskap mellan oss två. Tvärtom. Vi skulle bara göra livet surt för henne.

– Jag är förvirrad… – sade jag – …jag har inte ännu smält allt vi snackade igår med Teddy. Allt det där är så nytt för oss och dessutom var det helt otänkbart bara någon timme innan. Fortfarande snurrar obesvarade frågor i mitt huvud. Hoppas du kan ge oss mer klarhet i allt. Men att jag redan kapitulerat totalt är ett faktum.

– Och vem är det som inte skulle kapitulera för Teddy… – sade Ricardo med ett leende. Det har jag också gjort. Vilket annat alternativ kan man ha?

– Okay… – sade jag. Nu frågar jag dig: Hur har du tänkt att det hela ska gå till?

– Jo, det är inte så enkelt… – svarade Ricardo. Att ta ansvar för vad vi gör är kärnan i allt detta. Teddy och jag ser två aspekter: För det första handlar det om principer, liksom att det viktigaste är att vi alla inblandade ska vara lojala, pålitliga, hederliga, mot varandra, nämligen att ingen går bakom ryggen på andra och handlar, agerar, beter sig, med ont uppsåt så att den ena bara utnyttjade den andra och/eller omvänt. Man ska alltid ha de bästa tankarna gentemot andra som ledstjärna ty det handlar om kärlek, inte om affärer. Det handlar närmare bestämt inte om personliga egoistiska vinster för det handlar om kärlek, faktiskt. Kärlek, engagemang och intresse att göra det bästa för alla inblandade kommer alltid finnas i våra tankar. För det andra måste man sköta det praktiska på bästa sättet där att markera tydliga gränser som kunde möjliggöra vårt ansvarstagande utgör spåret vi alla kunde följa utan att någon missar vägen. De där två aspekterna är allt i ett nötskal. Men kanske har du andra bekymmer?

– Jo… – svarade jag – …jag undrade igår kväll efter allt prat om vi ifall inte skulle hamna i något liknande av det som hände på sextiotalet med hippies-rörelse. Där hade alla sex med alla och sådant är något jag inte kan gå med på, kanske för att jag är för konservativ, men hur som helst är det ett historiskt faktum att den rörelsen misslyckades totalt med sådant, så jag undrar hur du ser på det.

– Nej! – svarade Ricardo. Våra tankar går inte åt det hållet. Hippies-rörelse var betydligt mer än sex och det finns mycket att snacka om den. Men inställningen till ”fri”-sex, det vill säga sexuell frihet som sammankopplas med hippies-rörelse, misslyckades precis på grund av att de inblandade inte tog sitt ansvar. Den rörelse hade kanske en bra idén som grund, nämligen att vi människor inte är monogama av vår natur eftersom vi bara är en djurart till i världen. Ungdomarna på den tiden hade också en äkta och positiv rebellisk attityd gentemot det då redan för länge sedan föråldrad, otidsenlig och förlegad syn på ett kärleksförhållande, något som var bra i sig, men de saknade känsla på ansvar eller kunde de inte utveckla mekanismer som skulle ge dem tydliga spår att följa efter. Där slarvade de sig rejält. Det var bristen på ansvar som gjorde att den inställningen till ”fri”-sex gick åt pipan. Tycker jag i alla fall.

– Bra! – sade jag. Fint att du tänker på allt det där. Fast det är mycket som fortfarande är oklart för mig och för oss andra tre, nämligen hur vi skulle undvika de fällor som den inställningen till ”fri”-sex hamnade i. Hur exempelvis ska vi ta vårt ansvar i det praktiska så att allt detta blir till belåtenhet för alla och inte tvärtom? Har du tänkt på allt det?

-Jo… – svarade Ricardo – …Teddy och jag har funderat mycket över det. Det är inte lätt men det går. Det vi tror är att vi måste markera hur, var och när, vi kan göra vissa saker och hur, var och när vi kan göra andra saker. Det är ju svårt att formulera allt möjligt på en gång. Det där måste göras så småningom när vi i praktiken ser att det finns problem som måste åtgärdas så att hela situationen inte spårar ur.

– Skulle du ge praktiska exempel? – frågade jag. Om det inte är mycket begär.

– Visst! – svarade Ricardo. Det handlar om utveckling, det vill säga, att vi inte kan tänka allt på en gång utan vi kommer så småningom att komma på hur vissa problem kan lösas. Något i alla fall kan vi redan nu utforma. Här kan vi säga exempelvis att ditt hus, här, är ditt och Teddys revir och det måste respekteras. Varken hon eller du ska ta hit en annan partner att ha sex med. Å andra sidan så är min lägenhet mitt och Teddys revir och på samma sätt så ska varken hon eller jag ta dit andra partner att ha sex med heller. Och om du exempelvis, skaffar dig en annan tjej så ska hennes bostad bli hennes och ditt revir så ingen av er ska ta dit andra partner att ha sex med. Som du ser så är det reviret som är det viktigaste. Jo, för rent av instinktivt så handlar det hela om att försäkra oss ett definierat fysiskt område där parningen ska ske utan störningar eftersom vi av naturen är vaksamma om att försäkra oss att det ska bli våra egna gener som ska föras vidare och inte andras. Den där känslan för revir, nämligen revirtänkande, måste vara det vi måste värna om bland andra saker vi så småningom kommer att komma på. Så vi alla ska ha klart för oss att vi inte ska gå över dessa gränser. Vi ska respektera varandra på det sättet. Reviret är ju viktigt. Lejonhannar exempelvis är väldigt vaksamma om det och blödiga och dödliga strider förekommer bland dem på samma sätt som blödiga och dödliga strider pågår bland människor när en svartsjuk man eller kvinna, exempelvis, dödar sin rival. Så är djur i naturen och så är vi människor också. Fast vi människor kan istället bete oss civiliserade.

– Det låter bra och intressant… – sade jag och fortsatte skämtsamt: Fast vi ska inte ta död på varandra. Eller hur?

– Nej! – svarade Ricardo. Tvärtom! Vi är ju en djurart men vi är ju civiliserade. Vi kan ju skapa en betydligt fredligare och trevligare tillvaro oss emellan.

– Okay. – sade jag då. Jag känner mig glad med dina svar även om jag får känslor att jag förlorar Teddy som för mig är mitt allt. Men du trots allt verkar vara förnuftig och resonlig. Nu inser jag att det var därför du kunde ta dig in i Teddys hjärta. Man som man till en tjej tar allt för givet och det gör att man försummar viktiga delar av ett förhållande.

– Ingen är perfekt… – sade Ricardo. Ingen fara ändock. Du kommer aldrig att förlora Teddy.

Det blev en liten stund av tystnad. Johan sade då:

– Jaha! Okay! Men vilka planer har du själv Marianne? Du är ju allierad med Teddy. Hur ska jag tolka det?

– Ha ha ha ha ha ha ha… – skrattade Marianne. Ingen fara Johan. Jag har inga planer på att skaffa mig någon annan… än så länge så att säga. Men i princip håller jag med såväl Teddy som Ricardo. Allt detta låter ju förnuftigt. Men du själv Johan? Ska du nu springa som en tonårig efter tjejer? Ha ha ha ha ha ha ha…

– Nej! – svarade Johan. Men allt detta skrämmer mig. Framför allt när du uttalar dig som du gör nu…

– Nej men… – sade Marianne – …jag pratar i hypotetiska termer. Konkreta planer har jag inte alls. Det är en principfråga.

– Bara en sak till, Ricardo… – sade jag – …Teddy och jag planerar ta en ny smekmånad. Hoppas du inte påverkas av det.

– Det är okay… – svarade Ricardo. Ni får ha era privata aktiviteter som det kärleksparet ni faktiskt är. Det är helt i sin ordning. Och tack för att du är så ödmjuk. Tydligen var det din ödmjukhet anledningen att du kunde ta dig in i Teddys hjärta.

– Okay och tack! – sade jag. Vi tar denna session för avklarad.

Vi reste alla oss upp och började skaka hand med varandra. Teddy passade på att komma till oss Ricardo och mig när vi råkade vara nära varandra. Hon tog samtidigt en av min och en av Ricardos händer och sade:

– Tack för att ni är så underbara. Jag älskar er!

Vi två bugade oss åt henne. Sedan tog Teddy Ricardo i handen, drog honom och sade att hon skulle köra honom hem till honom själv men att hon skulle komma tillbaka.

Åh röda sparven! Denna berättelse är över!
[Y colorín colorado, éste cuento se ha terminado.]

Comments (36)