· När min pappa dog.

Introduktion:

Följande berättelse handlar mest om min egen mamma och är hämtad från verkligheten. Det är helt enkelt en skarp verklighet, naken, rakt på sak, utan förbehåll och utan omsvep. Ja, baserat på den hemska sociala och kulturella verklighet som existerar i det där moraliskt fördärvade, genomtarvliga landet i moraliskt förfall och i ett tillstånd av kollaps i absolut alla avseenden med namnet El Salvador i Mellanamerika, där varje hushåll förvandlas till en bordell, ett regelrätt horhus, av en helig mor som min egen. Allt det med uppmuntran och välsignelsen, så klart, från katolska kyrkan, en kyrka vars präster inte får gifta sig, snuskiga och perversa de är. Jo, för de är onda, med smutsigt sinne, är obscena, oanständiga, pornografiskt, pedofiler. Så det är inte konstigt dessutom att de var katoliker som begick ett fruktansvärt folkmord i Rwanda 1994 där cirka en miljon människor avrättades skoningslöst, däribland barn och äldre, kvinnor och män, alla obeväpnade och helt försvarslösa. Allt det med den uttryckliga välsignelsen av påven i Rom. Det handlar om kristen ”moral” så att säga. Detta är vad de kristna mot abort cyniskt kallar för ”försvar för livet”. Detta är inget mindre än den sanna synen kristna har för ”moral”. Men det är klart att katolicismen, våld och sexuella övergrepp är som gängmedlemmar som alltid går tillsammans hand i hand.

Min mammas fall är inte unikt. Det är inte alls ett isolerat fall. Långt därifrån. Hennes fall är det typiska i det där ruttna samhället där empati är helt obefintlig, främst tack vare katolicismen. Den situationen gör att det där landet aldrig kommer att ha framsteg i något avseende. Så mycket man talar om imperialismen som orsak till eftersläpningen man lever där, bara för att upptäcka att de är själva befolkningen i det landet som hindrar utvecklingen.

De tusentals tjejer som registrerar sig vid universitetet i El Salvador är mentalt mycket deformerade och förvrängda. De är ju katoliker för det mesta. Det är inte till att studera dessa katolska tjejer går på universitetet, för det är något de inte alls är intresserade av. Inte det minsta. Nej. De där tusentals tjejer går på universitetet för att få tag på en framtida akademiker liksom en blivande make som ska försörja henne livet ut. De, tjejerna, blir då anständiga och heliga hemmafruar när de gifter sig. De ska på det sättet kunna ägna sina liv åt det enda de var ”bildade” i katolicismen, det vill säga att knulla och parasitera. Det i en total och absolut överensstämmelse med sin katolska moral, det vill säga mycket ”anständiga”. Till att börja med måste de gifta sig vid katolska kyrkan, något som helt enkelt är handlingen till att föra prostitutionen till altaret. Mycket ”anständig” prostitution naturligtvis, men prostitution ändå. Man får också komma ihåg att det kyrkliga äktenskapet är instrumentet för den katolska kyrkan att legitimera den ”anständiga” prostitutionen som en del av försäljningen av människokött som en av grundpelarna i den så kallade ”moral” inom katolicismen. De där tusentals tjejerna registrerar sig vid universitetet och redan innan de går på sin första lektion har de redan bestämt sig för att misslyckas, för att desertera, för att överge sina studier eftersom när de hittar mannen som kommer att försörja dem, då flyttar de till sina nya hem där de ska parasitera resten av livet. Det är just fallet med min äldre syster till exempel.

Den ekonomiska kostnaden för samhället är mycket hög eftersom en enda termin per elev kostar tusentals dollar. Men det är inte bara den ekonomiska kostnaden som är mycket höga utan också de sociala kostnaderna. Man ska tänka vad det innebär att investera i människor som på förhand har beslutat sig för att misslyckas. Något som är hemskt eftersom de kastar bort i soporna en möjlighet som endast en mycket liten del av den salvadoranska befolkningen har tillgång till. Varje misslyckande upptar ett utrymme som skulle kunna upptas av någon annan människa med ett genuint intresse att utveckla sig. Men sådant är det något som dessa tjejer inte bryr sig om ett dugg. Det är, naturligtvis, det ”moraliska” inom katolicismen, det vill säga, knulla, parasitera, stjäla och döda.

Min stora systers fall, exempelvis, är inte alls unikt. Långt därifrån. Hon var ett verkligen typiskt fall i det där ruttna samhället i det där ruttna landet kallat El Salvador, där empati är helt obefintlig, främst tack vare katolicismen. Allt det gör att det där skitet för land aldrig kommer att utvecklas.

Våldet i det salvadoranska samhället å andra sidan, kommer inte från ingenting. Våldet kommer varken från himlen eller helvetet eller gudarna eller demoner. Alla dessa gäng och kriminella grupperingar kommer från den kulturen av religion, prostitution och våld i de salvadoranska hushållen. Hushåll där kvinnor inte tål annat än våldsamma män, rena skitstövlar. Det handlar om heliga katolska hem där mödrarna har för uppgift att lära sina ”jätteälskade” barn att inte bli mindre än dödsskvadroner, äkta jävlar gängmedlemmar. Dessa parasiter för hemmafruar där i sin roll som mycket anständiga och heliga mödrar, handlar med obegränsad användning våld mot sina egna barn som en del av den katolska ”bildningen” dessa barn måste få för ”uppfostran”. Där finns rötterna till allt detta våld men där finns det också rötterna till korruptionen som präglar hela samhället. Så gott som vilken som helst tjänsteman eller tjänstekvinna går att mutas, bestickas, köpas eller smörjas med småpengar, något som inte är så konstigt eftersom dessa människor skolades av mamman ända sedan från födelsen i att vara ”intelligenta” och ägna livet att parasitera. Allt detta, naturligtvis, med välsignelse av den heliga katolska, apostoliska och romerska kyrkan.

Okay. Jag bor nu i Sverige och jag har ingen tanke att återvända till det där skitet för land. Inte ens på semester…

Ricardo Alfredo Guillén Herrera (chicayo@hotmail.com).


– Ricardo….

– Ummhhff…?

– …Ricardo…

– Vaaa…?

– Ricardo… är du vaken…?

– …Ummff…Njaaaa… kaanskee…

Det var tidigt på morgonen och jag var yrvaken. Min fru försökte fånga min uppmärksamhet men just då förstod jag inte vad det var hon ville säga så jag ansträngde mig inte för att lyssna på henne prat.

– Ricardo…

– Hmmm…?

– Vet du vad…?

– Näää… inte om du inte säger det…

– Det är din pappa… din pappa dog…

– Vaaa…? Skojar du kanske…?

– Nej…! Det gör jag inte alls…!

– Men… Hur vet du det då…?

– Titta… Det står i tidningen…

När min pappa dog blev jag inte ledsen utan snarare förbannad på honom för att han hade valt ett olämpligt tillfälle att dö. Det var typiskt av honom och nu gjorde han det på samma sätt han brukade göra allt.

Det var påsk den veckan och eftersom jag jobbade som föreläsare i ämnet fysik vid det statliga universitetet hade jag ledigt från arbetet liksom bruket var med alla statliga institutioner i El Salvador på den tiden. Min fru, min lille son som fortfarande var i hennes mage, min lilla ettåriga dotter och jag hade rest till San Miguel, min frus hemstad, och tagit en liten semester hos hennes föräldrar. Det var tidigt på morgonen dagen efter vi hade ankommit dit när min fru såg en nekrolog om min pappa som publicerades i en av de största dagstidningarna som täckte hela landet. Nekrologen i sig var något som gjorde mig irriterad eftersom där inkluderades mitt namn, bland mina syskons, utan att det togs hänsyn till att mitt namn var ju mitt och att det bara var jag som skulle kunna bestämma om dess användande, men som vanligt påkördes jag av mina syskon och detta var något som jag upplevde från och med den dag jag föddes. I själva verket uppfattade jag nekrologen som ett slags reklam för familjen som ville visa sig hedervärd för samhället eftersom allas namn, mitt också, visades med bombastiska och fåfänga akademiska titlar fast sådana titlar inte stämde för alla de namn som var med i nekrologen.

Lite senare, när vi åt frukosten, fortsatte vi samtalet.

– Faann…! -sade jag- …så vacker dag min pappa valt för att dö, precis när vi börjar vår semester. Jag fattar inte varför han gör så hela tiden.

– Ingen väljer tillfället för att dö -sade min fru- så att det är bättre att du lugnar dig ner.

– Joo… min pappa… men jag skulle strunta i honom om det inte vore för att det är för farligt att ignorera detta…. Han betyder ju ingenting för mig…

För övrigt var vi tysta medan vi åt frukosten. Det enda som avbröt tystnaden var att jag då och då upprepade mitt missnöje med uttrycket ”…faann…!”

Jag var inte så förtjust i min pappa så att den där situationen orsakade mig mycket besvär. Men vi bestämde oss att delta i hans begravning eftersom vi på den där tiden gav stöd till en av de fem gerillaorganisationer som höll på att kämpa mot den, i mitt land El Salvador, dåvarande militära diktaturen. Vi tänkte då att det skulle vara farligt att visa sig likgiltiga i förhållande till en händelse av det där slaget som enligt katolska kyrkan var det något som måste betraktas med stor högtidlighet och som, med andra ord, betydde att alla andras ögon skulle vändas mot oss med ett anklagande blick. Vi hade som en del av våra överlevnads strategier att försöka, till varje pris, slippa sådana sätt att dra uppmärksamheten till oss framför allt med tanke på att det var för få som kunde utföra det för dem djupt intellektuella arbetet att kunna urskilja riktiga gerillamedlemmar och vanliga kollaboratörer som vi var. Alla kallades för det gemensamma öknamnet ”kommunister!” och livet hängde i ett hårstrå för såväl de första som oss andra. Dessutom betraktades alla vi, mer eller mindre inblandade med gerillan, som konstiga och annorlunda människor och jag själv hade ryktet inom min familj av att jag hade ett konstigt, ja… snarare klurigt, sätt att tänka så att vi tyckte att det var bättre att uppträdda som vanliga och normala personer.

Jag försökte övertala mig själv och min fru att det inte var så nödvändigt att delta i begravningen, så att jag sade:

– Jag tror knappast att någon kommer att märka vårt frånvaro.

– Nej Ricardo… -sade min fru- var inte så dum. Du vet väl hur din familj uppfattar dig. Om vi inte kommer dit kommer de flesta att spekulera om dig och ditt uppförande som alltid varit respektlöst mot din mamma och alla andra.

– Respektlöst…? Det var hon som…

– …ja, ja… jag vet vad du tänker… jag menar ”respektlöst” enligt deras sätt att se på saker och ting.

– Hmmm… jag vet det, du menar det ”normala”…

– Vi har redan två barn…

– Ett och ett halvt…

– …två… och vi måste tänka på det.

– Jo… jag vet… jag vet…

Vi övervägde detta mycket noggrant eftersom vi skulle kunna slippa delta i begravningen genom att säga att vi inte kunde veta om händelsen på grund av att mina svärföräldrar inte hade telefon. Men vi förstod att vi ändå inte skulle kunna förklara detta till hela släktet, en efter en, och därför var det möjligt att någon skulle kunna börja grubbla och misstänka att vi var ”annorlunda” eftersom vi struntade i våra heliga föräldrar, precis enligt den anti-kommunistiska propagandan som spred det löjliga ryktet om att kommunisterna strävade för att skilja åt barnen från sina föräldrar. Vi fick då avbryta vår fina semester och på grund av de politiska omständigheter vi fick leva i på den tiden kunde vi inte ha en upprepning av en likadan möjlighet någon annan gång i livet. Så var läget och vi packade ner vårt pick och pack om igen och reste tillbaka till huvudstaden San Salvador.

På vägen dit pratade vi inte så mycket. Vi undrade bara om själva händelsen. Vi tänkte att detta var så plötsligt så att den enda förklaringen var att min pappa hade fått hjärtinfarkt. Jag sade då:

– Det var på tiden tycker jag. Om man tittar på det slags liv han hade, verkar det egentligen förvånande att detta inte hände så snart efter den första gången han fick ett sådant anfall… Men faann…! Varför nu…? Kunde han inte vänta ett litet tag till…?

På vägen dit, i den tystnad som rådde mellan oss, började jag att påminnas om olika händelser och saker och ting som min pappa gjorde när han var vid liv. Bland annat tänkte jag på hans filosofi, om man kunde kalla hans sätt att tänka för ”filosofi”. Min mamma berättade att, när vi var små, och kanske till och med när jag ännu inte hade fötts, ägde han ett slags pub och tjänade ganska stora pengar. Men ändå var det inte vi, eller snarare de som redan fötts, som hade den tur att ta nytta av pengarna, utan min pappa som slösade bort allt med kamraterna och på bordellerna. Min mamma berättade att när hon klagade för situationen svarade han med något typ ”…mynten tillverkas runda så att de lätt kan rulla bort…”.

Jag kom också ihåg att min pappa och min mamma aldrig kom överens sinsemellan när det gällde varandras åsikter. De var i allra högsta grad ett omaka par. Min mamma, till exempel, upprepade gång på gång ”… alla människor är elaka…”. Men min pappa hade inte precis samma åsikt, han svarade: ”…alla människor är snälla…”. Nu undrar jag över hur ”äkta” var det paret bestående av min mamma och min pappa. De bodde tillsammans hemma men var och en av dem levde i sin egen värld utan minsta kontakt med varandra. Faktumet var att min mamma förklarade hel öppet och nonchalant att hon gifte sig med min pappa liksom ”bättre än ingenting”, men jag redan som tonårig undrade om ifall min pappa verkligen var bättre än ingenting. Men det är klart, att gifta sig för en tjej av min mammas tid (men även idag) var en nödvändighet eftersom giftermålet var det enda säkra sättet att kunna ha någon som försörjde henne. En kvinna skulle ägna hela sitt liv åt hemmet och barnen så barnen var en nödvändig ont som gav kvinnan försäkring på att mannen stannade med henne och fortsatte med försörjningen. Oftast hatade kvinnan sina egna barn, som i min mammas fall, men hon behövde dem ändå för sin egen överlevnad. Min mamma uttryckte sitt hat till oss, hennes jätte-älskade barn enligt hennes egna utsago, genom att ständigt påstå att vi, hennes egna barn, var fullständigt värdelösa nollor. Min pappa för sin del upprepade dag och natt att han var stolt av att vara en nolla och att vi skulle följa hans exempel eftersom det var hedervärt. De hade de ett ”samarbete” som kan kallas som push-pull (trycka och dra) som inom elektronik. Visst. Ett jättefint ”samarbete”. På så sätt så var min mamma och min pappa ett ”arbetslag” men endast när det gällde sådana idiotier. Och de var geniala. Den idioti som inte hittades på av den ena, hittades på av den andra. De kompletterade varandra och de var verkligen ”kreativa”, måste man säga.

Tja! Om man ska snacka om en på alla sätt dysfunktionell familj så tog min barndoms- och ungdomsfamilj priset, fast i hård konkurrens med resten av samhället för det är ändå ju det normala i katolska familjer. Att kalla det jag tillhörde för ”familj” var helt enkelt ett sätt att missbruka språket. Ibland var gudarna närvarande, såg sig omkring och straffade, men ibland var det tvärtom. Det där ändrades från sekund till sekund allt efter det som passade min mamma. Allt naturligtvis, med full välsignelse från den katolska kyrkan. Men ibland var det till och med skrattretande. Ja, som den gången min pappa kom hem en kväll utan en av skorna, liksom barfotad i bara den ena foten. När min mamma frågade om vad som hänt så svarade min pappa bara: ”Jag har inte skon med mig, jag har inte skon med mig. Det är bara så…” Vi fick aldrig veta vad det var som hände. Förklaringen till den där händelsen blev en hemlighet min pappa tog med sig till graven…

Hemma hos oss rådde ingen struktur. Ingen visste vad det var som gällde i olika situationer eftersom det inte fanns någon som kunde ta ansvar för något. Varje situation som uppstod i familjelivet hanterades utan att följa någon referensram överhuvudtaget av den enkla skälet att det inte fanns någon referensram. Det var nämligen slumpen, i det närmaste ödet, som avgjorde utgången i varje fall. Så var fallet exempelvis med min stora syster, den äldsta av alla oss syskon, när hon var 14 år och blev kär i en kille. I den där miljön präglad av konservativ och traditionell syn på sex och uppfostran och en sträng katolicism där ordet moral uttalades med stor högtidlighet, kunde hon helt sonika, helt enkelt, direkt, rätt och slätt, tvärt, bjuda hem killen och ha sin romans där hemma varje eftermiddag. Däremot gällde inte samma sak för min lillasyster, den yngsta av alla oss syskon, tretton år efteråt när hon också blev 14 år. När hon blev kär i en kille reagerade då min storebror Pedro väldigt starkt. Han ansåg som helt omoraliskt att lillasystern skulle få bjuda hem någon kille. Det var konstigt tycker jag idag, eftersom min storebror umgicks endast med riktiga bordell-horor bokstavligt talat. Min storebror Pedro bestämde sig vid det tillfället till att kasta ut lillasysterns kille med min mammas outtalade godkännande eftersom hon, min mamma, inte reagerade alls gentemot min storebror Pedros avsikter. Men då, när min storebror Pedro precis skulle genomföra aktionen av att kasta ut lillasysterns kille, så reagerade jag starkt och bestämt. Jag argumenterade att han, Pedro, inte hade auktoritet att bestämma om sådant som lillasysterns kärleksaffärer. Jag konfronterade då min mamma och krävde av henne ett beslut om saken. Min mamma, som vanligt, tog inte ansvar för något och bara reagerade med att säga att hon inte ville ha gräl hemma. Jag frågade min mamma direkt:

– Bestämmer du mamma, att lillasystern inte ska få ta emot besök av killar här hemma? JA ELLER NEJ? (Jag höjde rösten vid frågan ”ja eller nej”).

Min mamma svarade helt enkelt:

– Jag vill inte ha gräl, jag vill inte ha gräl…

Det vill säga, min mamma fortsatte med att ”argumentera” att hon inte ville ha gräl hemma. Hon, min mamma, svarade varken ja eller nej, så som det vanliga i hennes sätt att bemöta ärenden hemma. Jag frågade igen men nu med rösten lite mer höjd:

– Bestämmer du mamma, att lillasystern inte ska få ta emot besök av killar här hemma? PÅ NYTT: JA ELLER NEJ?

Min mamma svarade på nytt:

– Jag vill inte ha gräl, jag vill inte ha gräl…

Min mamma fortsatte med att inte svara något konkret eller åskådligt, nämligen varken ja eller nej. Så jag sa då:

– Okay. Mamma säger inte att det är förbjudet för lillasystern att få ta emot besök av killar här hemma, så ingen ska göra något åt saken.

Min storebror Pedro blev grön av ilska men gjorde ingenting mer. Så var det hemma hos oss. Det var rent av slumpen som avgjorde allt. Ingen struktur, ingen. Ingen auktoritet, ingen. Pappa var ju alltid frånvarande. Inte ens flockar av djur beter sig på det sättet. Lejonen, hyenor, präriehundar, etc, har en tydlig struktur i sina flockar, men inte familjerna i El Salvador. Hemma var vi en oregelbunden, osymmetrisk och irreguljär samling av djur utan minsta band emellan. Vi bara bodde tillsammans, men inte mera. Var och en levde i sin egen värld…

Den ”familj” jag växte upp var långt ifrån något undantag. Nej, för det var (och fortfarande är) det normala i det landet jag föddes. Det är i grund och botten katolicismen som gör att familjerna i El Salvador fungerar på det sättet. En kvinna tänker endast på att skaffa sig någon man som ska försörja henne och det spelar ingen roll vem den mannen kunde vara för hon ska ägna hela sitt miserabla liv blott att parasitera, helt enligt den katolska sedeläran, den katolska etiken. Kvinnan måste vara oskuld, så klart, för mannen vill köpa nytt. Det är ju visst han som betalar. Kvinnan för sin del har sin jungfrulighet som det enda hon kan bjuda på. Kvinnan har hela sitt liv hört, gång på gång enda sedan hon var en liten flicka, att det enda hon har för sin överlevnad är det hon bär mellan benen, i synnerhet om hon gick i en katolsk flickskola. Det är därför att det inte är så konstigt att åtminstone, minst och alldeles i ringaste utsträckning, 90% av tjejerna som skriver sig in på universitetet inte kommer dit att utbilda sig, att plugga. Nej. De är endast ute efter att skaffa sig den mannen som ska leverera det uppehället åt dem att parasitera av resten av livet, så när dessa kvinnor får tag på den mannen så sticker de för gott från studierna. Det var ju fallet med min stora syrra, exempelvis. Och så länge mannen lägger mat på bordet, så går allt bra. Men kvinna måste se till att mannen stannar hos henne så hon skaffar sig barn med honom så snart som möjligt för att använda ungarna som utpressningsinstrument mot mannen. Barnen är då endast en nödvändig ont i det hela för de är inte önskade men nödvändiga, nödtvungna, obligatoriska. Barnen är bindande för mannen. Barnen i sin tur är sedda som en belastning, påfrestning, olägenhet, ett besvär. För mamman är barnens status likställd med sophinken i allra bästa fall, helt efter katolska kyrkans sedliga hållning. Ingen tar notis om ett barns existens och mindre ännu om ett barns behov. Ingen tog notis exempelvis att jag redan när jag var 8 år gammal hade ett brinnande intresse för el-lära och elektronik. Detsamma skedde med min storebror Pedro som visade ett ivrigt och intensivt intresse för schack-spelet redan när han var 13 år gammal. Ingen kom på tanken att köpa ett schackbräda åt honom även om min pappa var en erfaren schackspelare. Idag hatar jag min storebror Pedro, men han var faktiskt också ett oskyldigt barn någon gång i livet. På samma sätt, när jag var 15 år gammal, så hade min jämnårige bästis ett passionerat intresse för att lära sig spela gitarr. Hemma hos honom fanns det ingen som brydde sig i det. Det är ju El Salvador, ett katolskt land. Knulla, parasitera, stjäla och döda är de fyra grundpelarna till den katolska synen på ordet ”moral”. Alla tänker endast på det och den som inte gör det, uppfattas då som misslyckad, missanpassad, kass, oduglig. Jag själv är ett utmärkt exempel på ”missanpassning” i det salvadoranska samhället. Jag tackar ändå alla gudar som funnits, finns och kommer att hittas på i framtiden att jag inte föddes som kvinna i ett muslimskt land. Usch! Fy…!

…………………………………….

Vi kom till begravningen precis på den stund då min pappa sattes ner i gravstället. Man hade redan börjat med att täcka kistan med jord och jag kände något som för mig var helt oväntat, nämligen att jag saknade honom. Jag saknade honom fast hans frånvaro inte var något nytt utan snarare tvärtom, för att det var det vanliga. Jag trodde att jag redan hade blivit van vid hans frånvaro men detta visade mig att det inte var så. Jag fick en djup känsla av ensamhet. Vid liv var han nästan alltid frånvarande men jag visste ju att han fanns någonstans och att han någon gång skulle komma hem igen. Vid hans begravning visste jag att hoppet att se honom igen var helt och hållet slut och det kunde jag förstå mycket väl. Nu tänker jag att det var tur att jag inte såg honom som lik eftersom jag knappast skulle ha kunnat tåla se honom så där.

Detta var inte första gången som jag fick den där djupa känslan av ensamhet. Jag kommer ihåg den gång där jag var väldigt liten, så liten att jag fortfarande gick på ”alla fyra”, där jag var på golvet och någon, antagligen min mamma, satte en färgrik leksak framför mig. Det var en liten moped som snurrade. När jag försökte ta mopeden med en av mina händer, den högra, hindrade någon mig göra det genom att ta min hand. Jag kände mig väldigt frustrerad och jag sökte bland de närvarande något slags stöd för min vilja att ha mopeden med mig. Jag upplevde då min pappas frånvaro och kände att jag ville ha honom nära mig och få hans hjälp. Jag kände mig väldigt ensam. Dessutom fanns det till vänster en gul, gammal och icke dekorerad vägg som förstärkte det där känslan. De närvarande pratade sinsemellan men istället för att hjälpa mig, tog de mopeden med sig och gav mig inte den igen. Jag fick aldrig se den igen eller snarare kommer jag inte ihåg det. Känsla av ensamhet har jag upplevt många gånger i livet men inte så djupt som den där gången med mopeden och vid min pappas begravning.

…………………………………….

Min mamma visade sig mycket tyst framför gravstället. Vem som helst kunde tro att hon ägnade några tankar till min pappas minne men jag kan slå vad om mitt huvud att det inte var så. Det trodde jag knappast den stunden och det tror jag inte heller även idag. Jag är faktiskt säker på att hon som vanligt var självupptagen och tog tillfället för att dra lite uppmärksamhet åt sig själv. Dessutom hade jag inte lust att komma nära henne eftersom jag inte ville uppleva hennes scener igen, något som hon gång på gång utnyttjade för att manipulera så snart hon hade tillfälle för att göra det. Så jag sade till min fru:

– Var snäll och kom inte nära min mamma för att jag inte vill att hon skulle börja fjanta som vanligt.

– Shhhhh…! De andra kan höra. Var lite försiktigare…!

– Ehhh… det är sanningen… och alla vet det…

– Shhhhh…!

– …hon har för förgiftad andedräkt och jag vill inte att hon skulle pussa vår dotter, det kan skada vår lilla flicka.

– Ricardo…! Snälla du…! Ta det lugnt…!

Jag skojade inte. Långt ifrån. Jag menade faktiskt allvar. Det var konstigt. Det verkade som om min mamma, som befann sig ganska långt från oss, fattade vad vårt samtal gick till eftersom hon vände blicken mot oss på ett konstigt sätt. Det är klart att hon kände mig väl och kanske misstänkte om vad jag höll på med. Det var inte första gången i livet som jag försökte undvika kontakt mellan min mamma och min dotter men min mamma låtsades alltid att hon inte märkte något.

Min mamma var mycket anständig och trogen till min pappa. Detta betydde, om man förstår djupt själva budskapen som gömmer sig i det vanliga språket präglat av religiösa vanföreställningar, villfarelser, att hon ägnade sitt liv att parasitera i hemmet som hemmafru och att hon alltid var beroende av andra och att hon inte alls tänkte på att ta ansvar för sina egna handlingar. Att vara trogen i detta sammanhang betydde att hon inte tänkte på någon annan man förutom min pappa. Men jag upptäckte ganska tidigt i barndomen att hon inte tänkte på min pappa heller utan bara på sig själv. Jag kunde aldrig uppleva känslan att hon skulle ägna en enda tanke åt någon annan människa i eller utanför sin omgivningen. Inte ens vi, hennes ”älskade” barn, fick plats i hennes tankar en enda sekund. Ja… självklart, min mamma var anständig enligt katolska kyrkan. Men att vara anständig betydde också att spela offer och martyr och min mamma gjorde detta på ett proffsigt sätt. Det vanliga var att när hon pratade gjorde hon det med tårar i ögonen och med en röst som påminde om de filmer om martyrer och sådant. Hon själv tyckte att Vatikanen skulle utnämna henne till helgon. Hennes lojalitet till min pappa bestod av att hon ständigt förvrängde allt som hände innanför hemmets murar och att hon manipulerade min pappa för att han skulle ta ansvar för allt. Jag vet inte hur mycket min pappa var medveten om detta men det verkar att han godkände hennes manipuleringar utan att ha en verklig syn på deras utsträckning. Men jag misstänker också att det var bekvämt för honom att låtsas att han inte märkte något så att den ena kunde gömma sig bakom den andra och den andra bakom den ena. Det var kanske en tyst överenskommelse.

Jag kommer väl ihåg en gång när jag var liten, ungefär sex år gammal, där min pappa berättade att han hade en kvinnlig kusin som hette Petra och som en gång försökte, enligt min pappa, lura min mamma. Min pappa sade att han arbetade på den tiden som bokförare på ett statligt kontor och då kom Petra en dag på besök till min mamma när min pappa var på arbetet och föreslog henne en affär. Affären bestod av att min mamma skulle ge Petra frukost, lunch och middag alla dagar så länge Petra levde och, i gengäld, skulle Petra ge min mamma som ett arv, ett litet hus som hon, Petra, ägde. På den tiden var det så att min pappas arbetstid bestod av två delar, nämligen förmiddags del och eftermiddags del, så att när han kom hem den där dagen för att äta lunch fick han se Petra som också åt lunchen med oss. För min pappa var detta inte något märkvärdigt eftersom hon, Petra, var ju kusin det vill säga, en del av släktet. Min pappa berättade vidare att han stack igen till arbete men när han återkom hem i slutet av dagen fick se Petra som lugnt åt middagen med oss. ”Ja…” sade min pappa. ”…jag vet att sådana besök är långvariga… så brukar familjemedlemmarna göra…”. Dagen därpå såg min pappa att samma historia upprepades men ändå tyckte han att det inte var någon fara i det. Tredje dagen var detsamma och också den fjärde. I det hela taget hade min pappa ingen aning om vad som pågick mellan min mamma och Petra så att han började undra om vad som var på tok. Han frågade då min mamma om det hela men min mamma manövrerade för att undvika ge någon förklaring till honom. Min pappa berättade att min mamma bara svarade att det bara var att Petra helt enkelt kom alla dessa dagar på besök. Min pappa blev inte nöjd och insisterade på ett något tydligare svar men min mamma stannade som en mulåsna på samma ställe liksom ”…ingen fara… ta det lugnt… var snäll och lämna mig i fred…. orsaka mig inte mer lidande…”. Då, berättade min pappa, började han att misstänka att någon annan hade smugglats in i deras ”kärleksfulla” förhållande, det vill säga, han var svartsjuk. Min pappa misstänkte också att det var Petra som fungerade som budbärare mellan ”den andre” och min mamma. Så bestämde min pappa sig att ”ta tjuren i hornen” och en dag sade han till Petra att han ville prata med henne och att han ville göra det på det kontoret där min pappa arbetade. Petra svarade att det inte behövdes göra så där för att allt var i sin ordning, men min pappa var bestämd och sade till henne att hon skulle välja mellan att komma till kontoret eller inte längre komma hem till oss. Då tvingades Petra komma på besök till min pappas arbete och förklara för honom vad det var för slags affär som hon och min mamma hade emellan. Min pappa berättade att han då kände han sig helt avslappnad och lugn och att han sade till Petra att han tyckte att affären var bra och att den enda som fattades var att prata med en advokat för att ordna det hela lagligt. Men Petra ville inte handla lagligt och då reagerade hon arg och sade till min pappa: ”…men Pedro… litar du inte på mig…?” Min papa svarade: ”…de här tiderna är svåra – svarade min pappa – och man vet aldrig om man kan lita på någon eller inte…” Då blev Petra arg på min pappa och sade att det inte gick att göra affärer med folk som inte litade på henne och stack därifrån. Petra kom aldrig hem till oss igen.

Min mamma var oändligt mycket trogen min pappa. Hon utropade hela tiden att hon inte skulle göra något utan min pappas tillstånd. Hon skulle till och med sluta andas om min pappa inte skulle ge henne lov för att göra det. Hon bad alltid min pappa, ibland med högtidlighet, tillstånd för att utföra allt, ja… om det gällde små saker, men i detta fall som handlade om affärer med Petra ”glömde” hon bort göra det. Min mamma var ju anständig enligt katolska kyrkans normer. Min pappa tyckte att min mamma inte hade någon skuld i det hela utan att hon hade lurats av Petra. Jag kommer ihåg att jag, fast jag var så liten, sade till min pappa:

– …men man kan inte bli lurad så lätt…

– …din mamma vet ingenting om livet… -svarade min pappa- …det var därför…

– …det tror jag inte på… -sade jag bestämt.

Jag trodde inte på det då och det tror jag inte på det än idag heller. Min mamma var en mycket väl kvalificerad skådespelare när det gällde att låtsas vara dum och göra vad som helst utan att ta ansvar för sina handlingar.

Det hände också att det var min farmor som mest hatade min pappa. Min mamma, självklart, gjorde allians med min farmor när det gällde att trakassera, mobba, manipulera, diskriminera och trycka ner min pappa. Min pappa hade, bland andra, en bror som var en rik person och som bodde i New York USA. Han hette Luis och brukade varje jul skicka prylar och presenter som julklappar till alla sina syskon. Han ordnade varje låda enligt antal barn som respektive syskon hade. Han viste att min pappa hade, på den tid, fyra barn så att presenterna var precis anpassade till detta. Men tyvärr skickade han allt till en av mina farssystrars adress på grund av något som jag fortfarande inte har klart för mig. Den där farssystern, som hette Luz och som förklarade sig själv som grevinna, tog alltid sådana tillfällen för att kunna helt och hållet stjäla prylar och presenter. Hon gav de andra bara en del av respektive paket, inte hela innehållet. Jag kan bevittna minst två gånger där ”grevinnan” gjorde detta. En av de gånger kom min farmor hem till oss med en liten korg med äpplen, druvor och andra slags frukter som farbror Luis hade skickat till oss och som var sällsynta i mitt land, åtminstone för oss som inte hade råd för att köpa importerade frukter. Min pappa då, mycket bestämt, klagade på min farmor att det inte var bara det som farbror Luis hade skickat till oss och att hon, min farmor, skulle sticka hemifrån och ta med sig hela skitet och komma tillbaka tills hon skulle ta med sig allt som vi förtjänade. Jag var liten, fem år gammal, och min farmor satte, praktiskt taget, den lilla korgen med frukterna framför min näsa så att jag reagerade och ville äta något, äpplen eller druvor. Då blev min pappa sur och skrek till mig:

– …NEJ!!… RÖR INTE DET!!!

Min mamma kom då till mig och på ett mycket ”kärleksfullt” sätt sade:

– …jo, jo, lille älskade… du kan ta vad du vill… gör det, gör det… var så god…

Min pappa blev ännu argare och skrek igen:

– …NEJ…!! JAG SÄGER ATT DU INTE FÅR RÖRA DET…!! STICK HÄRIFRÅN!!!… GÅ TILL SÄNGEN!!!…

Min mamma fortsatte och inbjöd mig igen att äta något från korgen. Jag blev väldigt förvirrad och viste inte vad jag skulle göra men min pappa närmade sig till mig med ett hotande uttryck på ansiktet så att jag fick lämna scenen och gå till sängen. Hänsynslöst tog min mamma min farmors sida. Här glömde min mamma att hon var oerhört mycket lojal mot min pappa och att hon inte skulle göra något utan hans tillstånd. Min mammas avsikt var helt enkel att visa sig ”lojal” mot ”grevinnan” och min farmor och att passa på att minska min pappas auktoritet framför oss barnen.

Den andra gången var min inblandning inte så direkt men ändå inte mindre värdefull. I detta fall hade farbror Luis skickat till oss en ganska stor låda med leksaker. Farssyster Luz, det vill säga ”grevinnan”, gjorde det hon alltid gjorde och tog ”bara” några saker till sig själv. Min pappa förbjöd då min farmor komma hem till oss tills hon skulle ta med sig allt som var vårt. Då löste min mamma ”problemet” genom att hon själv gick och hämtade de få prylar som grevinnan ”snällt” bestämde ge oss. Min mamma, som inte vågade gå ett steg utanför hemmet utan min pappas tillstånd, kunde gå till fots nästan hela San Salvador för att rädda farssysterns ansikte, nämligen att farbror Luis inte skulle veta att vi inte fick något av det han skickade till oss och självklart att ”grevinnan”, var ärlig.

Det var en kontrast att min mamma vågade göra det hon gjorde för att skyla över grevinnans handlingar men i gengäld visade sig absolut undergiven till min pappa i ett annat sammanhang. Jag kommer ihåg att när jag var nästan åtta år gammal bodde vi i ett litet hus som bara hade två rum (vardagsrummet inkluderat) och ett slags kök och eftersom vi var sju stycken i totalt användes vardagsrummet på nätterna också som sovrum. Min pappa sov i vardagsrummet och också en av mina storebröder men inte min mamma som sov med oss de små. Den gången var vi redan i våra sängar när min pappa kom och begärde min mamma att gå med honom till vardagsrummet. Jag vaknade och undrade om vad det var på tok och gick till korridoren som förband de två rummen för att ta reda på det. Då såg jag där min storebror som tålmodigt väntade utanför vardagsrummet medan min mamma och min pappa, inne i vardagsrummet, höll på att älska. Min storebror sade till mig då:

– …du får ta det lugnt… gå till sängen igen…

Min pappa och min mamma älskade sällan för att inte säga aldrig. Jag återkom till sängen och glömde saken. En tid sedan hörde jag hur en tant som bodde hos oss klagade på min mamma att det inte var bra att hon gick till sängen med min pappa. Hela pratet gick på att min mamma blev gravid efter det där tillfället och det var inte bra på grund av det ekonomiska läget. Tanten sade då till min mamma:

– …du kunde ju säga nej…

– …jag kunde inte… jag kunde inte… -svarade min mamma- …det är han som bestämmer här hemma… jag måste ju lyda honom… jag är ju hans fru och måste lyda…

Några månader sedan föddes lillasystern. Nu tänker jag att denna lydnad är självklart helt enligt katolska kyrkans sanna traditioner.

…………………………………….

På kyrkogården var ett tjugotal personer. Många av de kände jag inte till. Jag kände bara till de som var nära släktingar bland annat min storebrors svägerskas man som var en pensionerad överste av regeringens armé och som misstänkte något om mig och min fru. Efteråt fick jag veta att han och min storebror försökte ta kontakt med mig via ett meddelande i den kommersiella radion. Detta sätt att meddela något var, och fortfarande är, ganska vanliga i mitt land. Det farliga var att överesten höll på att ”skämta” med att ”…det är bättre att vi kontaktar FPL:n…” (vänstergerillan FPL = Fuerzas Populares de Liberación = Folkets Krafter för Friheten) så att vi, min fru och jag, konstaterade att det var klokt att delta i begravningen. Vi tänkte också att det var en lyckad tur att vi fick veta om händelsen annars skulle jag aldrig kunna ha tillfälle att berätta om den.

Översten kom till mig och kramade mig och försökte visa något slags solidarisk eller empatisk sorg. Jag uppfattade detta som något slags smaklöst skämt eftersom vi två mycket väl visste att vi var på motsatta och på den tid oförsonliga sidor och jag kunde inte låta bli och gjorde ett ansiktsuttryck som bekräftade det men han låtsades att inget hände och fortsatte med kramen tills det blev lagom. Jag tror att han funderade på att peka ut mig hos polisen men han tyckte mycket om min storebror så att inget hände efter detta.

Bland de närvarande på kyrkogården fanns två av de sexton syskon som min pappa hade, nämligen Benjamin och Alfonso. Alfonso var en av min pappas storebröder som utnyttjades av min farmor för att kunna trycka ned min pappa. Alfonso, min farmor, en av min pappas systrar, nämligen ”grevinnan”, en av mina storebröder och min mamma brukade samla alla sina krafter för att mobba och trakassera min pappa. Min pappa kunde aldrig, eller inte vilja kunna, göra något åt detta eftersom min mamma och min farmor var ju mödrar och till och med anständiga, det vill säga helgon enligt kristna normer, och det var otänkbart att de skulle kunna hålla på så där. Det var en stor synd bara att misstänka det och man kunde ju hamna i helvetet när man dör. Jag tänker nu att i så fall befinner man sig redan inne i helvetet så att man inte har anledning att oroa sig för att hamna en andra gång i det. Man skulle ju bli van till det från den första gången. Dessutom är det snarare tvärtom, om min farmor och min mamma hamnade i himlen när de dog, vill jag då inte resa dit när jag dör. Usch! Nej…! Inte alls! Jag vill hamna i helvetet för att det räcker med sådana helgon här på jorden.

Men min mamma hade också tillräckligt med vilja för att själv företa något mot min pappa även när hon inte räknade med Alfonsos, farmors och de andras hjälp. Det hände en gång, till exempel, att min mamma tjatade och tjatade i otaliga gånger att hon, i åratals, inte hade haft tillfälle att resa till havet. Detta var helt sant. Trafikförbindelser på den tiden var mycket dåliga och fast avståndet från San Salvador till havet bara var omkring sextio kilometer, var det praktiskt taget omöjligt att resa med fyra stycken små barn. Att göra det skulle innebära en verklig risk att någon av oss barnen kunde till och med dö eftersom bussarna åkte fulla med folk och folket var inte så förtjust i att respektera barnen även om det handlade om de egna. Dessutom var det så att när man ville ha något av min pappa behövde man räkna med att påminna honom ungefär ett par tusen miljarder gånger innan han rörde ett finger för att ge en det man hade begärt, det spelade ingen roll om det bara handlade om att köpa exempelvis en enkel blyertspenna. Men ändå en dag när min pappa kom hem sade han till oss alla att vi skulle kunna ha tillfälle att resa till havet för att han hade tänkt anlita en typ av taxi som var dyrare än att åka buss men ändå billigare än en vanlig taxi och självklart bekvämare och säkrare än bussarna. Alla vi barn visade oss mycket glada och hoppade och skrattade och började att föreställa oss vad vi skulle göra när vi skulle komma till havet. Det var så att bara min mamma var den som inte visade sig glad utan tvärtom. Hon gjorde ett negativt ansiktsuttryck och de första ord som hon kom på att säga var:

– …men Pedro… är det inte farligt…?

– Nej! -svarade min pappa-. Nu för tiden har myndigheterna anlitat en grupp räddare som befinner sig på stranden hela tiden under hela helgen.

– …det var inte bra att du inte frågade mig först om vad jag tyckte om själva resan… -sade då min mamma- …nu är barnen redan intresserade och…

– …men Pelancha… du var ju den som mest insisterade på att resa till havet… jag fattar inte… jag trodde att du skulle bli glad… och det var därför jag…

– …det är du som alltid… alltid… är mot mig!!! Du struntar i att det är farligt… och du kunde ju fråga mig först… nu måste vi resa… annars kommer barnen att bli sura på mig och jag ska bli lastad med alla skulder… jag som alltid offrar allt… allt… för att alla skulle bli lyckliga… nu kan jag bli beskylld för allt om vi inte reser… Du frågar mig aldrig… jag har inget värde… och bara jag är skyldig för allt… för allt… för allt…

Min mamma började gråta och spilla sina krokodil tårar. Min pappa sade då till oss barnen att vi skulle gå till sängen eftersom det var redan ganska sent på natten, ja… klockan tjugo eller tjugo och trettio… något så.

Jag vet inte hur scenen slutade men några dagar efter detta reste vi ändå. För oss barn var det väldigt intressant och vi njöt av det hela. Men, stackars min pappa, han fick stå ut med min mamma som såg fel på allt och alla. Hela den dagen från och med vi vaknade tills vi kom tillbaka, höll min mamma på att tjata på allt och alla. Hon gav inte min pappa en enda sekund där han skulle trivas eller njuta av att vi, hans barn, fick en lycklig dag.

Sådana situationer var vardagsliv i vårt hem. Min ”kärleksfulla” mamma utnyttjade vartenda tillfälle för att trakassera min pappa. Det handlade om kärlek enligt katolska kyrkan sanna traditioner…

En gång, då jag var 8 år gammal, när min 13 år gamla stora syrra var på väg hem från skolan, försökte en man överfalla henne med avsikten att ge sig på henne sexuellt. Som tur det var kunde några tillfälligt förbipasserande övermanna snubben så min syrra kunde springa hem helskinnad fast chockad och gråtande. När min pappa kom hem från arbetet berättade min mamma inte för honom det som hände. Min mamma uppträde helt normal som om ingenting. Några dagar senare fick min pappa reda på det som hände efter att grannarna berättade om det. När min pappa kom hem frågade han min mamma om varför hon inte berättat något. Min mamma svarade med sin typiska martyruttryck:

– Du frågade ju mig inte…

Min pappa blev rasande och skrek mot min mamma. Min mamma så klart, var ett offer, en martyr, så hon borjade gråta. Typiskt. Hon hade en anledning till för att inte ta det ansvar hon skulle ta.

…………………………………….

Efter begravningen samlades min mamma, min lilla syster som då inte var gift, och vi de andra syskonen med respektive partner hemma hos min stora syster. Jag visste inte vad det var ändamålet med samlingen och dessutom hade jag ingen lust att delta i den men min fru och jag fortsatte med idén att visa oss som normala människor.

Samlingen pågick på ett sätt som inte överraskade mig. Ja.. om man kände djupt en ”anständig” familj som min kunde man inte förvänta sig något annat nämligen att det inte fanns någon sorg utan att det var helt och hållet en fest. Alla drack och skrattade och gjorde precis som man gör i sådana fall. Vi var ”anständiga” och självklart kunde inte uppträda på något annat sätt. Min mamma gjorde detsamma fast hon inte drack. Hon betedde sig alltid modernt när det var fördelaktigt att bete sig så.

I samlingen pratades om allt utom min pappa. Min pappa kunde aldrig bli för oss ett intressant tema att prata om, inte ens när han var vid liv, om man kan kalla för ”liv” det som han levde, mindre ännu i detta tillfälle där han, för allra första gång i våra liv, hade ett verkligen äkta skäl för att vara frånvarande. Självklart var samlingen egentligen något alldeles tomt.

Men samlingen var något märkvärdigt på ett annat sätt, nämligen att vi aldrig i livet samlades för att diskutera eller ta reda på saker och ting. Men i detta tillfälle behövde mina syskon visa sig som en sammanhängande grupp framför de så att säga nya familjemedlemmar, nämligen partner till de själva. Att vi skulle samlas för att diskutera ett problem var något otänkbart så att problemen i familjen var inte heller något tema att prata om. När ett problem kom hem till oss var de ingen som tog notis om det. Problemen själva blev så frustrerade att de lämnade hemmet mest på grund av att ingen brydde sig om dem än på grund av någon löste dem. Så var vardagslivet. Vi fick bland annat under femton år hälla vatten med en hink på en toalett som inte fungerade eftersom ingen tänkte på att laga den. Min pappa upprepade, när någon pekade på problemet med toaletten, att:

– …det skulle kosta hundra (salvadoreanska) spänn…

Hundra spänn var för mycket. Han slösade betydligt mer på bordellerna men då var det något nödvändigt. Han upprepade, när någon pekade på de otaliga mängder pengar han slösade med kamraterna, att:

– …vad skall mina kamrater säga… att jag är snål…?

…………………………………….

Med min pappas död verkade det att familjemedlemmarna äntligen fick göra sig av med något som de längre inte ville ha, något som orsakade mer besvär och skam än lycka, och som tack vare gud inte heller kom vidare att orsaka mer besvär. Jag var, och fortfarande är, övertygad om detta.

För min del fanns det inga problem. Jag hade för länge sedan tagit avstånd från familjen fast inte så mycket med hänsyn till att för långt avstånd kunde innebära problem i min personliga säkerhet. Jag behövde inte göra mig av med något för att jag redan var ganska utanför familjesammanhanget. Det är jag fortfarande idag några årtionden senare (efter 1979). Dessutom var det för mig fördelaktigt att de andra skulle hålla på så där i förhållande med pappa för att det underlättade mig att ta vidare ännu mer avstånd utan för många misstänksamma skvaller. Jag utnyttjade faktiskt det faktum att ingen var ledsen, att ingen sörjde min pappa, så jag tog deras beteende som något till min fördel så att jag kunde slippa ge för många förklaringar som skulle angå mitt eget.

Några dagar efter samlingen berättade min mamma att en av mina två storebröder hade gråtit för min pappas skull när han, i sällskap med sin fru, kom tillbaka hem till sig själva. Detta berättades i sin tur till min mamma av min brorsas fru. Jag tyckte faktiskt att det var ganska korkat att bära sig åt så där, men man kunde inte förvänta sig något annat av mina syskon. Det var också märkligt att min mamma pratade om detta med stolthet och som något som visade min storebrors kärlek till min pappa, men hon tänkte inte att detta precis avslöjade henne som någon som inte var ledsen alls eller något liknande efter min pappas död. Man säger kanske mycket mer med det man inte säger än med det man tydligt säger. Mycket tydde på att min pappas död inte orsakade min mamma några bekymmer utom snarare tvärtom. Och detta, självklart, helt enligt katolska kyrkans sanna traditioner.

Min storebror, den som grät för min pappas skull, glömde att han omvandlades av min mamma till inte mindre än en torped i hennes tjänst som hon utnyttjade gång på gång när hon behövde stöd för att manipulera min pappa. Han tjänstgjorde som ett slags ombud som bekräftade min mammas heliga och gudomliga karaktär när hon behövde ålägga sin överlägsenhet på min pappa på det moraliska planet. Min mamma spelade alltid offer och martyr och gjorde alla slags scener för att ge intrycket att hon inte ville att någon skulle märka att hon lidit. Då uppträdde min storebror med oändlig ”solidaritet” med min mamma och försäkrade att han såg henne lida oändligt mycket och att det var min pappas skuld. Detta gjorde han som om min mamma inte hade begärt något. Men det hela var väldigt väl förberett men inte på det sättet att varje gång skulle de komma överens om hur en ”pjäs” skulle monteras utan detta utvecklades så småningom medan vi alla, hennes barn, höll på att växa. Bland annat hade min storebror väldiga fördelar framför min mamma i förhållande till oss andra syskon. Han kunde till exempel lägga vantarna på mina saker och gå ut och sälja dem utan vidare. Att anklaga honom inför min mamma på detta var helt och hållet värdelöst, men inte bara värdelöst utan också farligt eftersom man blev sedan betraktad som förrädare för att ha anklagat någon så ”fin”, ”snäll” och ”ärlig” som min storebror. Han betraktades av min mamma som den mest intelligenta och kärleksfullaste bland oss alla syskon. Han var precis som en spegelbild av min mamma i det moraliska planet liksom min farmors. Båda två, min mamma och min farmor, betedde sig enligt samma mönster, nämligen att var och en av de utnyttjade ett av sina barn för att kunna begå allt de ville utan att ta ansvar för det. Min mamma utnyttjade min storebror. Han hette, paradoxalt nog, Pedro liksom min pappa. Min farmor utnyttjade en av mina farbröder som hette Alfonso som, konstigt nog, visade en liknande personlig karaktär som min storebror. Skurk-beteende var det som karakteriserade båda två. Men dessutom att min storebror hette Pedro liksom min pappa var ett tryck från min mamma. Min pappa anklagade ju min mamma för att min bror Pedro var en produkt av otrohet från min mammas sida. Hon, min mamma, döpte då min bror med samma namn som min pappa som ett sätt att blåsa bort min pappas anklagelser. För jo, sådana helgon som min mamma är värdiga att frukta. De är expertisar för att manipulera. Det kan jag själv intyga. Och det är därför de hamnar i himlen när de dör. Det är sådana varelser som Herren där uppe vill ha vid sin högra sida. Satan däremot fruktar dessa heliga damer så helvetet är stängt för dem…

…………………………………….

Min pappa dog inte bara vid ett olämpligt tillfälle, utan också på ett sätt som var typiskt honom. Det verkar att han som vanligt försökte fly undan, i detta fall döden, genom att gå ut hemifrån. Det är klart att han kände att döden var nära eftersom det inte var den första gången som han haft en hjärtinfarkt. Han var erfaren om de typiska symptomen och självklart visste han att något var på gång men i stället för att varna de närvarande tog han vägen ut och dog på gatan utan vidare.

Den första gången som min pappa hade en hjärtinfarkt var också på ett olämpligt tillfälle. Ja… det normala. Då var jag ungefär tjugo år gammal och jag bodde fortfarande kvar hemma hos mina föräldrar liksom det brukar vara i mitt land. Jag hade på den tid mycket svårt att koncentrera mig när det gällde att plugga och eftersom jag redan var student vid universitetet hade jag stora bekymmer för att kunna klara mina studier. Efter att ha haft några dagar hård kamp mot mig själv för att ordentligt kunna sätta mig framför böckerna bestämde jag mig en dag för att göra det och inte söka förevändningar för att lämna dem. På den stunden som jag satte mig hände det att min mamma skrek och ropade på hjälp. Jag självklart lämnade böckerna och rusade till hennes rum för att ta reda på orsaken till min mammas rop. Då såg jag min pappa kämpa i sängen för livet och fast jag inte hade någon kunskap om hur man behandlar en person i sådana fall började jag att massera hans hjärta medan min mamma gick ut och ropade på vidare hjälp. Hela detta tog en hel evighet och jag kände mig redan väldigt trött och det gjorde ont i armarna när någon ”vuxen”, jag uppfattades fortfarande som ett barn, kom och tog över behandlingen. Det var en granne som kom. Han gav pappa andning mun på mun och några stunder sedan kom min pappa tillbaka till livet. Sedan förde vi pappa till ett privat sjukhus för att han skulle kunna ha vidare behandling. Om vi skulle föra pappa till ett offentligt sjukhus skulle han inte kunna överleva den gången fast det var samma läkare, mycket trogna med Hypocrates och barn till ”kärleksfulla” mammor, som arbetade på båda ställen.

Nu, när jag kommer ihåg det hela och ser allt som hände liksom när man kollar på en film, ser jag att min mamma efter att ha ropat på hjälp inte gjorde något mer. Inte ens följde hon med oss när vi förde pappa till sjukhuset. Hon var ju en anständig mamma och självklart hopplös.

Men den här andra gången som min pappa hade hjärtinfarkt fanns det ingen möjlighet att rädda honom eftersom han inte kunde ha en akut behandling. Ändå tror jag inte att han skulle kunna slippa döden inte bara för att sällan finns det någon människa som klarar en andra hjärtinfarkt utan för att det liv som han hade efter den första tillfället inte var så att säga lämpligt för någon som skulle ta åtgärder för att förebygga en repetition. Självklart var det så att de första dagarna efter det första tillfället följde han noggrant och med stor högtidlighet allt som läkarna hade sagt angående hans tillstånd, men detta varade inte så länge. Efter att ha förlorat rädslan började han om igen det enda liv som han kunde tänka sig nämligen dryck, övernattningar, kvinnor, fester, bordeller, mm, mm, mm. Dessutom föråldrades han ganska snabbt och betydligt så att hans krafter inte längre var så kraftiga för att behålla honom med liv. Jag var trettioett år gammal vid det här andra tillfället och det var märkligt att han varade så länge efter den första gången. Idag tänker jag att jag, om jag ärvde hans krafter och livsvilja, kommer kanske att bli tusenårig.

Det här andra gången var det min lilla syster som tog hand om hans kropp efter att någon av grannarna meddelade om händelsen. Stackars min lilla syster, det där var något som jag inte hade kunnat hantera om det varit jag som hade haft oturen att vara hemma. Vi uppfostrades av våra mammor för att bli hopplösa och beroende av andra, men dessutom till att bli skurkar, men inte för att acceptera döden som en del av livet. Att se ett lik är det något som fortfarande orsakar mig skräck och som jag förstås försöker undvika och ännu värre om det skulle handla om min pappas kropp. Men det verkar att min syster tog händelsen med tapperhet och klokhet och kunde ordna de första åtgärder för att behandla liket med en lagom respekt som ändå min pappa förtjänade.

Jag vet inte hur min mamma reagerade den där gången men jag är övertygad att hon spelade lite teater, låta några tårar rinna och sedan låta mina syskon ta hand om allt utan att bekymra sig ett dugg. Jag kan nästan se henne gå hit och dit och säga ”…det var inte min skuld… det var inte min skuld… det var inte min skuld …”, något omöjligt att undgå i min mamma.

Att slippa ta ansvar för egna handlingar var den främsta uppgiften för min mamma. ”…det var inte min skuld…” var den fras som hon upprepade minst tio tusen gånger per sekund. Uttrycket sattes på allt i alla sammanhang och det spelade ingen roll vad för slags sammanhang det var.

Jag kommer ihåg att, när jag var tonårig, bodde hemma hos oss en tant som hade fungerat som piga fast hon aldrig fick betalt för sina tjänster. Hon hette María och var faktiskt piga till min mormor redan innan min mamma föddes så att när jag blev tonårig var hon tillräckligt gammal och kunde inte stå på egna ben, ordagrant talat. Hon hade inte något slags anhörig eller släkt utan bara vi så att hon stannade hemma hos oss när hon blev gammal. Eftersom hon längre inte kunde gå, fick hon stanna i sängen där hon åt och gjorde allt som behövdes för att överleva. Ingen tänkte på att köpa en rullstol, fast på den tid var ekonomin betydligt bättre ”…det skulle kosta ju hundra spänn…” skulle min pappa ha sagt. Min mamma fick ge henne mat i sängen men det uppstod ett problem, nämligen att María inte alltid åt all mat som hon fick eftersom hon blev mätt ganska snart. Då sparade hon resterna i en smutsig hink som hon hade bredvid sängen. Min pappa och jag tyckte att det inte var hygieniskt att hålla på så där fast vi inte hade något personligt mot María utan snarare tvärtom, vi ville undvika att hon och vi andra skulle bli sjuka på grund av det här ohygieniska vanan. Min mamma försäkrade oss att hon skulle åtgärda detta men i smyg fortsatte hon med att ge María samma mängder mat som vanligt och María, självklart, fortsatte med vanan att spara matrester i hinken. Min mamma ville, som vanligt, visa sig ”vänlig” och dessutom ”intresserade” av att María skulle trivas. Min mamma struntade i alla följderna som skulle kunna komma på grund av detta sätt att behandla saken. Hon oroade sig bara på sin egen prestige. Men en dag började jag att insistera på problemet och jag sade till min pappa att min mamma hade struntat i allt hon lovat. Men min pappa lade inte så mycket intresse i detta, han sade bara att det inte var bra, så att jag, på egen räkning, krävde min mamma att åtgärda på riktigt det som hon skulle åtgärda. Jag sade till min mamma att det skulle uppstå en epidemi om hon inte skulle ta på allvar problemet. Min mamma svarade att det inte kunde uppstå något problem och att ingenting skulle komma att hända. I några dagar fortsatte jag kampen med detta men min mamma nonchalerade mig, som vanligt, jo så ”kärleksfull” hon var. Men en dag sade jag till min mamma att om det skulle komma att bli problem då skulle hon bli skyldig om den epidemi som skulle uppstå och att jag skulle bli den första att peka ut henne på det. Då reagerade min mamma otroligt snabbt och gick till María och utan förklaringar tog hinken bort. Då pekade jag till min mamma att hon bara reagerade när jag sade att hon skulle bli skyldig om följderna men att hon innan dess hade struntat i det hela och vägrat ta ansvar för det. Jag sade till henne direkt på ansiktet att hon inte var pålitlig och att jag redan hade upptäckt att hon bara intresserade sig på sig själv och att hon fick oss, hennes ”älskade” barn, bara för att kunna manipulera min pappa. Hon började då att gråta och göra en av de redan utslitna scener som om hon skulle hålla på att ha en hjärtinfarkt. Jag sade då till henne att jag hoppades att hon äntligen skulle ha en verklig hjärtinfarkt eftersom det där teatern var det något så vardagligt att ingen skulle tro på det. Jag vände då ryggen till henne och gick ut hemifrån. Min mamma vågade den gången inte anklaga mig inför min pappa, något som hon brukade göra. Jag var ju redan tonårig och det var inte längre så lätt att manipulera det hela mot mig liksom när jag var liten. Hon började då att inse att saker och ting inte längre var så lätta som förut.

…………………………………….

De följande dagarna efter begravningen hände inte så mycket, inte ens de nio dagars böner som enligt katolska kyrkan måste ägnas till den dödes själ. Vi var tillräckligt ”anständiga” för att bekymra oss med det. Detta var helt enligt, självklart, med katolska kyrkans sanna traditioner.

Stackars min pappa. Han lurades och förråddes på alla de sex sidor som man som människa har. Uppifrån förråddes och lurades han av hans egen mamma som tyckte att han var värdelös. Nedifrån förråddes och lurades han av ett av hans egna barn, min storebror Pedro, som var bulvan, en torped, till min mamma. Högerifrån förråddes och lurades han av hans fru, min mamma, som var ett troget och lydigt helgon men bara när det passade henne. Vänsterifrån förråddes och lurades han av hans syskon som hänsynslöst mobbade honom. Bakifrån förråddes och lurades han av hans kamrater som alltid skvallrade om honom. Framifrån förråddes och lurades han av hans eget okloka förnuft…

Jag tackar min pappa väldigt mycket för det lilla han gav mig i livet. Han var en idiot tycker jag, en fullbordad idiot i alla avseenden. Tja! Min pappa var enfaldig, stupid, pantad, bombad, oförnuftig, oförståndig, oklok, obetänksam, omdömeslös, klumpig, tungfotad, taktlös, oborstad, osmidig, odiplomatisk, klantig. Jag säger allt det för för att han aldrig ville se den groteska verklighet som naken visade sig framför honom, nämligen att de anständiga mödrarna, de helgonen, var (och är än idag) i själva verkligheten de sämsta, de värsta, kriminellaste och snuskigaste varelserna i världen. Men jag tackar honom ändå för att han inte var, inne i sin själ, det som sådana helgon ville att han skulle vara, nämligen en virtuell mördare, torped, bulvan, mördar-skvadronare, skurk, en skitstövel, ett kräk, en som bara skulle tänka på att mörda andra åtminstone på det psykiska planet liksom min storebror Pedro, min farbror Alfonso, min mamma, hans egen mamma och min faster Luz, hon som löjligt förklarade sig själv som ”grevinna”. Nej… han var inte alls något sådant. Tvärtom! Min pappa var i alla fall en mycket snäll och empatisk person. Det var det enda han lämnade efter sig, något jag tog efter och något jag bevarar med mycket omsorg än idag. Tyvärr fick han aldrig veta att han var det och att jag tog det som ett värdefullt arv jag i hög grad är stolt över…

Ricardo Alfredo Guillén Herrera (chicayo@hotmail.com).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: